Många ledare lever med tanken att övergrepp är omöjliga i deras eget sammanhang

Det gladde mig att läsa Ruth Nordströms och Rebecca Ahlstrands viktiga debattartikel om vikten av att förebygga olika typer av övergrepp i kristna sammanhang. De skriver bland annat:

”Nolltolerans mot sexuella övergrepp innebär inte bara att kyrkan säger att vi inte accepterar sådana handlingar. Det innebär att kyrkor och ledare aktivt arbetar förebyggande och med utbildning och skapar ett klimat där alla känner sig trygga att anmäla misstänkta händelser.”

I mitt arbete med mission och mänskliga rättigheter i Asien har jag regelbundet förmånen att träna ledare i olika länder. Något som blivit väldigt tydligt är bristen på kunskap om sexuella övergrepp och hur man förebygger och hanterar dem. Särskilt vad gäller barn och ungdomar.

På flera platser lever ledare med tanken att övergrepp är omöjliga i deras eget sammanhang. Kanske kan det ske bland andra kristna, men inte i deras samfund eller organisation.

Det borde inte förekomma några övergrepp i Guds församling, men det gör det, och som historien gång på gång visat är inget sammanhang immunt mot syndafallets konsekvenser och ondskans verksamhet i världen. Utan tvekan finns också ett stort mörkertal av offer som vi aldrig får höra talas om.

Hade de handlat likadant om det gällt deras egna barn?

—  Jonny Martinsson

Det är ett gott tecken att allt fler församlingar i Sverige fått upp ögonen för detta. Många ledare har på senare år gått igenom utbildningen I Trygga Händer som fokuserar på att förebygga övergrepp på barn och ungdomar, men det är inte nog att ta ansvar på hemmaplan och att ignorera problemen på missionsfälten. Är inte barnen i det globala syd lika mycket värda som barnen i våra församlingar i Sverige?

Jag minns fortfarande med fasa hur jag som tonåring fick kunskap om svenska missionärer som tillät att sexuella övergrepp på barn fortsatte, eftersom den som begick övergreppen var familjeförsörjaren. Hade de handlat likadant om det gällt deras egna barn?

Hur många barn och ungdomar på internat, barnhem, skolor och andra verksamheter som har anknytning till svensk mission är i farozonen för att bli utsatta för sexuella, fysiska och emotionella övergrepp? Utan tvekan betydligt fler än vi tror.

[ Läs tidigare inlägg | Ruth Nordström och Rebecca Ahlstrand: Det räcker inte att kyrkor säger ”vi accepterar inte kränkningar” ]

Frågan är vad vi gör för att förebygga och stoppa övergrepp på dessa minsta som har en särskild plats i Jesus hjärta? För många missionsarbeten är svaret tyvärr lite eller inget.

Vi har i vårt arbete utvecklat ett träningsmaterial för att förebygga och stoppa sexuella övergrepp på barn, och det finns också en mängd andra goda resurser i ämnet. Det går alltså inte att skylla på att det saknas resurser.

Jag vill vädja till svenska samfund, missionsorganisationer, församlingar och individer att se till att någon typ av utbildning kring förebyggande av övergrepp på barn genomförs bland era nationella partnerkyrkor och organisationer. Endast då kan vi på allvar säga att vi bryr oss om barnens väl.