Missförstånd har tveklöst påverkat kristnas attityd till judar

På söndag är det första advent, kyrkoårets första söndag, och många av oss ser fram emot att sjunga den mäktiga sången Gå Sion din konung att möta. Jesus rider in i Jerusalem och människorna välkomnar honom med palmblad och lovsång. Men vilka var det som hyllade Jesus den dagen – var det samma människor som senare ropade korsfäst?

I en tid då antisemitism och förakt för judar kommer till ytan är det viktigt för oss kristna att tänka igenom hur och vad vi egentligen tror. I det sammanhanget vill jag belysa två frågor: Har judarna kollektivt orsakat Jesus död? Företräder Gamla testamentet och judisk tro en lära om frälsning genom goda gärningar? Missförstånd kring dessa två frågor har tveklöst påverkat kristnas attityd till judar och judisk tro.

Ofta målas utifrån textläsningen i Lukasevangeliet kapitel 19 och Matteusevangeliet kapitel 21 bilden av att Jesus gör entré in i Jerusalem som Messias med tillrop från stadens invånare. Men det är inte evangeliernas framställning. Det är lärjungarna och pilgrimer från framför allt Galileen som hyllar honom: “Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: “Hosianna Davids son! (Matt 21:9).

Befolkningen i Jerusalem ställde sig mer undrande inför Hosiannaropen. Svaret får de av folket som kom med Jesus nedför Olivberget: “Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen” (Matt 21:11). Jesus själv gråter i stället över Jerusalem (Luk 19:41).

Biskop Melito i Sardes gör i en stilbildande predikan israeliterna kollektivt till gudsmördare trots att majoriteten av antikens 6–8 miljoner judar inte hade en aning om vad som hände i Jerusalem!

—  Göran Lennartsson

Många gudstjänstbesökare har genom åren hört påståendet att folket ena dagen ropade Hosianna för att några dagar senare önska Jesus korsfäst. De tusentals jublande på sluttningen mot Kidrondalen identifieras med “hela folket” som skanderade korsfäst (Matt 27:25 20–27).

Men är det samma människor? Folket som önskar se Jesus korsfäst är några hundratal personer inför Pontus Pilatus, inkallade av överstepräster och folkets äldste. De speglade inte folkviljan utan gick ärende åt judiska ledare som beslutat sig för att röja Jesus ur vägen. Majoriteten stod på Jesus sida, vilket förklarar varför han arresterades på natten. Folkopinionen var för Jesus (Luk 20:19; 22:1) något som även ansvarige domaren Pilatus var medveten om det.

Evangeliernas skildring hindrade dock inte kristna redan under andra århundradet att använda texten antisemitiskt. Biskop Melito i Sardes gör i en stilbildande predikan israeliterna kollektivt till gudsmördare trots att majoriteten av antikens 6–8 miljoner judar inte hade en aning om vad som hände i Jerusalem!

En annan gammal kristen vanföreställning är att det är olika frälsningsvägar i Gamla och Nya testamentet. Ofta formuleras teologin ungefär så här: “Under gamla förbundet blev människan frälst genom offer och laggärningar. Men i Nya förbundet blir man frälst genom tron på Jesus.”

Uppfattningen kommer från antiken, fångades upp av reformationen och fick spridning genom dispensationalismen under 1800-talet. Syftet var säkert att framhålla kontrasten i texter som “Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig” (Ef 2:8–9), och “Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom 3:28). Paulus framställs som om han polemiserar mot Gamla testamentet och judendom.

Men stämmer det? Är det hederligt mot texterna att påstå att Gamla testamentet har en lära om frälsning genom gärningar medan Nya testamentet framhäver tron?

[ Forskare: Vi måste lyfta Jesu judiska rötter i dagens kyrka ]

För det första är det just från lagen, alltså Moseböckerna, som Paulus hämtar argumentet att rättfärdiggörelse sker genom tro: ”Abram trodde på HERREN, och han räknade honom det till rättfärdighet (1 Mos 15:6). Rättfärdiggörelsen sker genom tro och förtröstan på Herren (JHWH). Det är vår bekännelse, att Jesus är Herren (JWHH), och genom tron på honom blir vi frälsta.

För det andra är Israels frälsning ett Guds verk. Det redan fria Israel som räddats från Egyptens slaveri erbjuds en förbundsrelation med Herren vid Sinai. De tar inte emot lagen för att bli befriade utan för att de redan frälsta. Därför inleds tio Guds bud med påminnelsen “Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret” (2 Mos 20:2). Tora – lagen – betyder mer uppenbarelse och vägledning än lagar och förbud. Lagen är Herrens undervisning till folket som lever i förbundet genom trons relation, för att de ska bevaras i frälsningen.

Till detta anknyter Paulus " … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (Ef 2:8). Gärningar har aldrig varit en frälsningsväg – men däremot förtröstan på Herren (JHWH) som Israel slöt förbund med. Det är Jesus som Herren (JHWH) vi bekänner.

Felaktig läsning av Jesus bibel (Gamla testamentet) och dålig insikt om judisk tro på Jesus tid har bidragit till fördomar, misstro och antisemitism. Låt oss göra upp med falska föreställningar, och i stället bejaka våra urkristna judiska rötter.

[ Forskare efter nya dna-tester: Columbus var jude ]