Frikyrkan hävdar en exklusivitet som blir till villkor för att få vara med

Jag växte upp i frikyrkan, var verksam inom framför allt kyrkans musikliv som ung vuxen, men lämnade sedan frikyrkan. Det skedde inte utan sorg eller personliga förluster och när jag ser tillbaka på de dryga 20 år som förflutit sedan jag lämnade kan jag också se att min egen syn på orsakerna skiftat över tid.

Olof Edsingers välskrivna artikel om tro och tvivel tolkar jag som både ett erkännande av att kyrkan orsakat sår hos människor och ett visst försvar för de motiv som ligger bakom sådant som sårat. Han efterfrågar en bredd där såväl känslomässiga som förnuftsbaserade dimensioner får ta plats, och utpekar ensidighet i uttryck som problemet.

Textens mått av självkritisk belysning av kyrkogemenskaper handlar således om hur kyrkan bedrivit ledarskap och gemenskap. Det framstår för mig som rimligt att en kyrkans företrädare ser självkritiskt på egna sammanhang på detta insiktsfulla sätt, samtidigt som han värnar om det som är sammanhangets traditioner, kärna och bärande idéer.

Men vad som åtminstone för mig varit nog så avgörande för om jag skulle kunna fortsätta delta i en frikyrkogemenskap eller ej handlar snarare om kyrkans vad och varför. Edsinger menar att kyrkan och dess medlemmar inte kan förväntas avstå från den frimodighet som följer av att helhjärtat stå för sin tro, men välkomnar mångfalden av uttryck så att både känsla och förnuft får plats i kyrkans gemenskap.

Under min uppväxt blev jag väl bekant med de frikyrkosammanhang som var känslosamma och kraftfulla i sina uttryck, men också med sammanhang som erbjöd diktläsning och stilla bön. Människor har olika uttryckssätt och orienteringar, och vi måste alla lära oss att navigera i terränger som vi känner oss både bekväma och mindre bekväma i. Jag tror dock inte att det är ensidighet i dessa bemärkelser som primärt stänger dörrar för människor som inte (längre) känner sig inkluderade i frikyrkligheten.

Men medan tvivlet kanske ändå förhåller sig till en föreställning om en exklusiv sanning, vill ovetandet förbli där det är.

—  Sara Irisdotter

När det däremot kommer till det som Edsinger skriver om exklusivitet börjar det bli intressant. Han jämför trons exklusivitet med romantiska relationer där vi ger oss exklusivt till en annan människa i äktenskapet. Det är rimligt att hävda att kyrkan både känslomässigt och intellektuellt måste ha fritt utrymme att hävda såväl upplevelsebaserad som intellektuell exklusivitet vad gäller gudsrelationen och trons teologiska anspråk. Detta ska självklart det kollektiv som Edsinger hänvisar till få samlas kring, och detta ska den enskilde individen självklart få hävda att han eller hon upplever och tror på i sin personliga gudstro.

Samtidigt behöver det sägas att åtminstone några av oss som drivit ifrån frikyrkan inte gjort det för att vi upplever den som för känslosam eller för intellektuell, utan just för att den i grund och botten hävdar en typ av exklusivitet i tro och känsla som i sin förlängning blir till ett villkor för gemenskapen.

Det är, vill jag påstå, när det i känslan och/eller förnuftet uppstår ett behov av att brottas med exklusivitetens villkor som ”gråskalorna” och ”problemen” Edsinger talar om, uppstår. Edsinger skriver att med för mycket fokus på gråskalor och problem riskerar kyrkan att förlora ”språket för den frimodiga tron”. Ett nytt spänningsfält framträder, som för mig driver bort från ”känsla” och ”intellekt” in mot frågan om vad kyrkan tycker sig behöva stå för, och varför.

[ Läs tidigare inlägg | Olof Edsinger: En risk när kyrkan tycker det är mer äkta att tvivla än bekänna ]

För Edsinger vill jag därför föreslå ett nytt motsatspar, eftersom jag inte riktigt köper att känsla och intellekt är den mest delikata spänningen i diskussionen. Det motsatsparet kan vi kalla ”frimodighet” och ”ovetande”. Tvivel är ett känt tema i kyrkohistorien, och det finns närvarande även i Edsingers resonemang. Men medan tvivlet kanske ändå förhåller sig till en föreställning om en exklusiv sanning, vill ovetandet förbli där det är.

Jag har vid flera tillfällen under mina decennier utanför frikyrkan fått frågan av välvilliga kristna människor var jag står i dag, hur jag har det med tron, om jag tror på Gud ”ändå”. Värme och uppriktig omsorg blandas med en oro som, i min tolkning, bottnar i en fast idé om intellektuell och känslomässig exklusivitet.

Mina svar har sällan stillat deras oro. Jag har ibland känt mig obekväm med att vara orsak till frustration, och samtidigt provocerad av känslan av att bli betraktad som någon som är ”sårad” men förhoppningsvis ändå är på väg tillbaka till en exklusiv insikt. Den känslan, när den infinner sig, gör frikyrkorummet trångt, oavsett känslouttryck.

Enligt vissa demokratiteorier kan och bör vi människor sträva efter att samlas i ett ”vi” och finna gemensamma hållningar. Andra teorier har övergett sådana idéer, erkänner människors ständiga behov av att leva i ett ”vi” respektive ”dem” och ägnar sig i stället åt att formulera hur vi kan leva fredligt trots djup oenighet. Vilken väg är frikyrkans väg?

Om den frimodige vet vad han eller hon känner i hjärtat och håller för exklusivt sant i sitt intellekt och därför gärna lever och talar ut detta, och den som på djupet vill tillåta sig att leva ett liv med ovetande som ledmotiv – bör de ens försöka finnas i samma kyrkorum? Eller hotar de varandra till den grad att de bör hålla viss distans?

[ ”Jag levde i tron att man skulle ha ett gladare liv om man var kristen” ]