Bibeln är och ska läsas som Guds ord, vi vägleds i detta genom våra olika traditioner. Det förtydligar Joel MacInnes och Karl-Henrik Wallerstein i sina repliker på Lena-Sofia Tiemeyers debattartikel om bibelsyn. Det är viktiga perspektiv i sammanhanget eftersom vår bibelsyn har direkta band till vår tro, vår lära. Här finns det anledning att gräva djupare.
Kyrkan har historiskt splittrats över lärofrågor, varav många framstår som triviala för oss i dag. Det borde sätta vår tids bibelsyns- och lärokonflikter i perspektiv. Därför bör vi avtäcka de maktspel som ofta gömmer sig där bakom.
Historien visar att många teologiska strider har handlat om makt och inflytande. Ta exempelvis modalismen, som debatterades under kyrkomötena i Nicea år 325 och Konstantinopel år 381. Frågan om Guds treenighet – att Fadern, Sonen och Anden omöjligt kan liknas vid vatten i tre olika former – ansågs så central att den som höll fast vid modalismen stämplades som heretiker och kunde förföljas och landsförvisas. Intressant är att vi i dag ofta använder denna liknelse när vi undervisar.
En annan stridsfråga rörde försoningsläran, vilket skapade stor splittring under väckelserörelsernas framväxt i Sverige. Skulle Jesu försoning förstås som objektiv eller subjektiv? Då var det en fråga av yttersta vikt. I dag är det få som ens känner till skillnaden. Jag hör ibland predikanter oreflekterat kombinera synsätten, vilket tidigare varit otänkbart eftersom det var fråga om bibeltrohet.
Frågan, som då ledde till en av kyrkans mest dramatiska splittringar, är obegriplig för de flesta av oss i dag.
— Fredrik Lindé
Den lärostrid som kanske haft störst konsekvenser för kyrkan handlar om huruvida Anden är sänd av Fadern eller av både Fadern och Sonen. Frågan ledde till att kyrkan splittrades i en östlig och en västlig del och vidare till att möjliggöra krig och förtryck mellan tidigare syskon i tron. Frågan, som då ledde till en av kyrkans mest dramatiska splittringar, är obegriplig för de flesta av oss i dag. Vi avfärdar snabbt debatten som en fråga om makt och positionering, men för de troende där och då var det fråga om bibeltrohet.
Hur är det då i vår samtid? Tiemeyer nämner samkönade relationer. Precis som med modalism, försoning och Andens sändare presenteras frågan ofta som den stora stridsfrågan om trohet till Guds ord. Frågan har beskrivits som ett svärd genom kristenheten. Detta samtidigt som vi fostrar våra medlemmar till modalister och förkunnar en dubbelverkande försoningslära (vem som sänder Anden är vi ointresserade av).
[ Läs tidigare inlägg | Lena-Sofia Tiemeyer: Det går inte att tala om en enda biblisk äktenskapssyn ]
Kan det vara så att frågan om samkönade relationer blivit splittrande eftersom kyrkliga företrädare presenterat frågan just så, och att åhörarskaror sedan anslutit sig till denna positionering? Har frågan blivit till ett maktspel där människor med inflytande ringar in revir och utkräver lojalitet? Många kyrkliga ledare vågar inte ens prata om frågan eftersom den är så laddad.
Varje teologisk strid har givetvis sin egen nyans och kontext men de nämnda lärofrågornas betydelse har förändrats över tid. Därför gör vi klokt i att lära av vår historia och se att problemet kanske snarare består i makt, gränsdragningar och gruppformation.
Lärofrågor är givetvis viktiga. Kyrkan måste ta sin tro på allvar. Men vi bör samtidigt dra lärdomar av hur tidigare generationer låtit de i samtiden framburna teologiska frågorna få en oproportionerligt stor betydelse. Historien lär oss att framtida generationer inte kommer att begripa hur frågan om samkönade relationer kunde uppfattas som central i vår tid. Hur kan frågan framställas som avgörande när vi samtidigt inte bryr oss om lärofrågor som tidigare haft en ännu större dignitet?
Kan laddningen i de pågående samtalen bero på att den historiska okunnigheten är hög bland både de framträdande rösterna och de samlade skarorna?
Att inte se just denna debatts underliggande maktkamp vore historielöst.
— Fredrik Lindé
Kanske uppfattas kyrkans lärostrider som rena teologiska diskussioner. Men bakom många av de stora striderna har det samtidigt handlat om makt och inflytande. Makt att definiera vad som är sant, rätt och kristet. Makt att kontrollera vilka röster som hörs och vilka som tystas. Eller som Tiemeyer hjälper oss se: makt att frambära entydig bibellära.
Denna maktkamp maskeras inte sällan av den teologiska renhetens täckmantel, men kanske handlar det oftare om att skydda egna revir och upprätthålla positioner. Så, i stället för att konstruera splittrande svärd, varför inte sänka insatserna och vända fokus mot den egentliga frågan?
Om vi lär av historien kan vi se att kyrkans stora utmaning ligger i hur vi hanterar makt, inflytande och grupperingar. I stället för att låta bibelsynsfrågor om exempelvis samkönade relationer splittra svensk kristenhet, bör vi sträva efter att se bortom polariserande retorik. Tiemeyer visar att det är mer komplicerat än bibeltrohet. I slutändan håller Gud sin kyrka i sina händer, vi bör vara noga med att inte låta våra maktintressen splittra den.
Att synliggöra vår bibelsyn är att ta vår tro på allvar. Men att låta frågan om samkönade relationer ta platsen som svärdet genom svensk kristenhet är ett polariserande misslyckande. Att inte se just denna debatts underliggande maktkamp vore historielöst.
