Om vi väljer att framhäva vissa bibeltexter och marginalisera andra, vad gör detta med vår bibelsyn? Jag älskar Guds Ord och jag har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att studera, fördjupa mig i och be med Bibelns ord. Jag är därför ytterst medveten om att alla kristna, genom alla tider, har ställt vissa bibelställen i fokus medan andra har hamnat i periferin. Detta sätt att läsa Bibeln är format av en rad kyrkomöten där det bestämdes att mycket i Gamla testamentet inte gäller för kristna.
Marginaliseringen av vissa bibelställen är ofta föranledd den moderna insikten om alla människors lika värde. Detta innebär, bland annat, att vi intuitivt försätter bibelord som hävdar motsatsen i periferin. Nej, du ska inte äga din medmänniska som slav. Detta leder till att vi inte uppmärksammar 2 Mos 21:2–6; Ef 6:5–8; Kol 3:22–2; 1 Tim 6:1–2. I ställer lyfter vi fram texter som Gal 3:28, som beskriver att vi alla, i Kristus, är likvärdiga syskon. Vi omtolkar vidare Kol 4:1 och Filemon så att de påvisar hur slaveri rimmar illa med Guds vilja.
Insikten om alla människors lika värde är ytterst relevant när vi diskuterar äktenskapsfrågan. Många texter i både Gamla och Nya testamentet speglar en patriarkal samhällssyn där männen gifter sig och kvinnor blir gifta och där kvinnor ofta ses som mannens egendom. För att uttrycka det krasst: ett äktenskap kan i viss mån ses som ett kontrakt mellan två (eller flera) män, det vill säga mellan brudgum och brudens far (1 Mos 34:8–12).
Synen på kvinnan som mannens egendom kommer tydligt fram i frågan om äktenskapsbrott. En gift man begår bara äktenskapsbrott om han har sex med en gift kvinna, det vill säga någon som redan tillhör en annan man. Brotten begås mot denne man (3 Mos 20:10). Om han har sex med en ogift kvinna löses situationen genom att han gifter sig även med henne (alltså polygami).
Trots att synen på kvinnor som mannens egendom är helt igenom biblisk stämmer den illa överens med dagens kristna syn på äktenskapet.
— Lena-Sofia Tiemeyer
En gift kvinna, däremot, begår äktenskapsbrott så fort hon har sex med vilken annan man som helst. För att illustrera: David begår äktenskapsbrott mot Uria (2 Sam 12:10) men inte mot sina egna hustrur. Om Batseba varit ogift hade David helt sonika kunnat gifta sig med henne. Jesus omdefinierar dock situationen då han uttryckligen konstaterar att en man kan begå äktenskapsbrott mot en kvinna (Matt 5:32).
Trots att synen på kvinnor som mannens egendom är helt igenom biblisk stämmer den illa överens med dagens kristna syn på äktenskapet. Därför väljer få kristna i dagens västerländska samhälle att låta dessa texter influera synen på äktenskapet. Detsamma gäller polygami. De flesta kristna marginaliserar konsekvent alla bibeltexter som accepterar denna äktenskapsform (5 Mos 21:15–17).
Vidare vågar jag hoppas att flertalet hävdar att lagen i 5 Mos 22:28–29, som talar om hur en våldtäktsman bör gifta sig med sitt offer, inte bör aktualiseras. Som bibelforskare inser jag lagens betydelse i ett patriarkalt samhälle – den är faktiskt till för att värna om våldtäktsoffret – men jag låter den inte styra min äktenskapssyn.
Många av oss hävdar vidare att en person har rätt att bestämma över sin egen kropp, vilket bland annat leder till att Abrahams och Saras gemensamma beslut att tvinga tjänstekvinnan Hagar ha sex med Abraham (1 Mos 16:2) sällan ses som normativt för sexuella förhållanden. Flera av oss har kanske läst Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse (eller sett HBO:s tv-serie The Handmaid’s Tale) där en sådan verklighet beskrivs i mardrömslik detalj.
Låt oss slutligen titta närmare på 3 Mos 18:22 och 20:13 som traditionellt lästs som förbud mot samkönat sex. Förutom insikten att den sistnämnda versen står jämte 3 Mos 20:10–12 (som vi just marginaliserade), har nylig forskning ifrågasatt versens gängse översättning. Den hebreiska grundtexten saknar det relativa pronomenet “som”.
3 Mos 18:22a lyder ordagrant: “Med en man ska du inte ligga en kvinnas säng”. Frågan är vad “en kvinnas säng” har för syntaktisk position. Är det “[som i] en kvinnas säng” eller bara “[i] en kvinnas säng”? Aktuell forskning lutar åt den senare tolkningen. Det som förbjuds är således inte två män som har sex som med en kvinna utan två män som har sex med (en och samma) kvinna.
Problemet verkar alltså vara att en kvinna har sex med två män, vilket i sin tur leder till att faderskapet i en eventuell graviditet inte kan säkerställas. Således bör denna text och dess like i 20:13 avskrivas från äktenskapsdebatten. Det blir följaktligen en fråga om att sluta diskutera en text som saknar relevans i sakfrågan.
Så, ja, det får konsekvenser för vår bibelsyn när vi åsidosätter vissa texter. Frågan är hur vi gör denna marginalisering.
Jag vill i detta sammanhang återigen betona att detta har varit kyrkans väg i årtusenden och inte någonting som nödvändigtvis bör ändras.
— Lena-Sofia Tiemeyer
Vår första möjlighet är att se ovanstående verser som normativa för våra liv i dag. Då hamnar vi lätt i Atwoods Gilead och får ett samhälle där en våldtagen kvinna tvingas gifta sig med förövaren. Att insistera på att Bibeln är helt igenom enhetlig är inte en möjlig väg framåt för den seriöse bibelläsaren.
Det andra alternativet är att marginalisera de, enligt oss, problematiska verserna: vi gömmer undan dem och hoppas att ingen ser dem. Om de trots detta dras fram i ljuset kan vi försöka omtolka dem så att deras budskap står i samklang med vad vi anser vara Guds vilja och ett uttryck för hans kärleksfulla vägledning i våra liv. Vi ägnar oss alltså åt selektiv exegetik.
Detta förfarande har naturligtvis konsekvenser för vår bibelsyn. Vi vidhåller implicit att ett flertal texter helst bör falla i glömska. De flesta av oss har en övergripande syn på vad Bibelns huvudbudskap är, och vi väljer att marginalisera det som inte står i linje med detta centrala budskap. Jag vill i detta sammanhang återigen betona att detta har varit kyrkans väg i årtusenden och inte någonting som nödvändigtvis bör ändras. Det viktiga är dock att vi inser att vi faktiskt åsidosätter texter och inte låtsas något annat.
[ Emma Audas: Äktenskap är inte särskilt naturligt men det lär oss att älska ]
Den tredje vägen framåt är att ta tydligt avstånd från delar av Bibeln. Vi säger i klartext att vissa texter, i deras bokstavliga betydelse, är oacceptabla och vi vägrar att vare sig gömma undan eller omtolka dem så att de blir mer aptitliga. Ibland kan vi förklara dem som uttryck för bibelförfattarnas dåtida (patriarkala) åsikter och hävda att bibeltexterna i fråga inte speglar Guds vilja; ibland leder det till att vi, efter att ha brottats med texten i åratal, ärligt tvingas erkänna att vi inte förstår hur detta kan vara Guds ord.
Så vad är Bibelns syn på äktenskapet? Det är viktigt att fler texter förs in i debatten så att vi får en helhetsbild: det går inte att tala om en – singular – biblisk äktenskapssyn som lätt kan översättas till något som passar ett nutida svenskt kyrkosamfund. Vår kristna syn på äktenskapet kan liknas vid en balansgång, där vi bör hålla Guds kärleksbudskap i fokus.
[ Frida Park: Platsen för sex är i ett livslångt äktenskap ]
