Paulus var uppfylld av sin relativt nyvunna erfarenhet – likt en nyförälskad

Med glädje följer jag Svenska bibelsällskapets bibelläsningsplan, Bibel och bön, och för några dagar sedan var texten hämtad från Första Mosebok med texten om Jakobs dröm i Betel där änglarna går upp och ned för en trappa som sträcker sig ända upp till himlen. När Jakob vaknar upp ur sin sömn utbrister han: ”Sannerligen … Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” (1 Mos 28:17). Det är en fantastisk text och som visar på en tolkningshållning, nämligen att vi inte har grepp om Gud men att Gud har grepp om oss.

I tidningen Dagen har både Jacob Rudenstrand och Per-Arne Imsen skrivit repliker på den artikel som jag skrev och som bland annat talade om ekumenik och religionsdialog. Det är både roligt och viktigt när respektfulla dialoger utifrån olika ståndpunkter sker. I ett demokratiskt land behöver inte alla tycka lika eller ha samma trosuppfattning eller trostolkning. Mångfalden är viktig och berikar.

I religionsdialogens sammanhang talar vi om att Gud är lika generös i skapelsen som i frälsningen. Bägge är uttryck för Guds generositet som ur mänskligt perspektiv är gränslös. Den generositeten har, ur kristen synvinkel, sin brännpunkt i korset och uppståndelsen. Som kristen har jag därför kallelsen att förkunna med blicken riktad mot den korsfäste och uppståndne Jesus. Det är Honom jag vill följa och förkunna i vetskap om att jag på en gång är en rättfärdig och syndig människa.

Dessutom var Paulus uppfylld av sin relativt nyvunna erfarenhet – likt en nyförälskad.

—  Åke Bonnier

I mitt följande av Jesus är det viktigt för mig, och för många andra Jesusföljare, att ha en öppen dialoghållning tillsammans med människor av annan trosuppfattning. En sådan dialog handlar inte bara om att räta ut eventuella frågetecken baserade på okunskap och fördomar utan också om att se vad jag kan lära mig av den andre, hur den andre kan inspirera mig utan att jag för den skull hänger mig åt synkretism.

Gud möter på så många olika sätt och Guds heliga Ande fördelar gåvorna som den själv vill, som aposteln Paulus också understryker (1 Kor 12:11). Att Paulus i ett dåtida multireligiöst sammanhang och utifrån sin egen livshistoria håller fram Jesus som den enda vägen är inte konstigt. De kristna var få och det var viktigt att visa på det unika i sammanhang som på så många sätt var komplicerade.

Dessutom var Paulus uppfylld av sin relativt nyvunna erfarenhet – likt en nyförälskad. Det gör honom och hans brev självklart inte mindre viktiga för nutida kristna. I dag får vi se på syskon av annan tro med ”helig avund” där vi kan se fina tankar och sammanhang som vi inte har i den kristna tron och konstatera att vi inte har dessa men ändå glädjas med de andra.

[ Läs tidigare inlägg | Jacob Rudenstrand: Tycker biskopen att Paulus var onödigt snäv i sin förkunnelse? ]

Att judar och muslimer har en annan syn på Jesus än vad vi kristna har är inte konstigt. De är ju inte kristna. Men, de erkänner att Jesus funnits och att han då naturligtvis har dött. Vi kristna bekänner dessutom att Jesus de facto har uppstått från de döda.

Att olika religioner har olika syn på Gud och på Jesus är, ur ett kristet perspektiv, en truism. Vi kristna är kallade att följa Jesus som vi förstår Honom ur Nya testamentets perspektiv med grunden i och samhörigheten med Gamla testamentet och med inspiration från kyrkans tolkningshistoria med en nutida kontextuell tolkning.

Vi får lyssna till vår judiske broder som ur sitt judiska liv talar till oss om Guds rike och som förkroppsligar detta rike på ett unikt sätt som just sann Gud och sann människa. Som konsekvens därav får vi tala om Honom som är världens ljus och leva vår kristna tro i handling som jordens salt där kärlek, glädje, frid och så vidare sätter gudomlig smak i den mörka värld som så innerligt längtar efter den fred som övergår allt förstånd.

Ekumenik, som handlar om dialog, förståelse, inspiration och gemenskap, är en del av den världsvida kyrkans dna. Kyrkornas världsråd, Lutherska Världsförbundet, Action by Churches Together (ACT-Alliance) och så vidare är konkreta uttryck för detta.

Ärkebiskop Nathan Söderblom drog 1925 samman representanter till ett möte i Stockholm och Uppsala som på många sätt blev en injektion in i ett fortsatt ekumeniskt arbete och förhållningssätt – ett möte vars hundraårsjubileum kommer att uppmärksammas under det kommande året i ett stort ekumeniskt firande.

[ Läs tidigare inlägg | Per-Arne Imsen: Jesus talar om två vägar – vi får välja en av dem ]

I Sverige har vi Sveriges kristna råd där många av de olika kristna trossamfunden ingår eller är observatörer. Ekumenik är så otroligt viktigt och därför är det tragiskt att Per-Arne Imsens inlägg tycks ta avstånd från ekumenik i nedvärderandet av den episkopala traditionen.

I den kristna familjen har vi så mycket gemensamt. Vi har hela Bibeln gemensamt, dopet gemensamt, bönen gemensamt, tron på Gud treenig gemensamt … Ja, jag skulle kunna tala länge om allt det vi har gemensamt och naturligtvis något om det som skiljer oss åt eftersom vi är olika kristna kyrkor och samfund.

Men, egentligen är den starkaste sammanbindande länken Guds gränslösa kärlek som gör att ingenting kan skilja oss åt. Vi hör samman i en enhet i mångfald. Så låt oss i ömsesidig kärlek, drivna av den helige Anden, leva detta så att världen kan tro.

[ Läs tidigare inlägg | Åke Bonnier: Vi hör samman över religionsgränser: Vi är syskon med samma Gud ]