För ett femtontal år sedan var jag för första gången på en tyst retreat. Bönerna, rytmen och tystnaden öppnade en värld som över tid gett mig helt ny hållbarhet. Jag fick också del av ett tankegods som hjälpt mig känna igen Guds närvaro och navigera genom livet. Jag brukar beskriva det som en av få hemkomster. Jag hittade något jag sedan dess inte kan leva utan.
Vi lever i en kultur som ständig lägger till, men sällan övar på att avstå. Ingen generation har som vår präglats så djupt av att med självklarhet förvänta sig att ha kakan och ända käka upp den. Allt är inom räckhåll, får vi lära oss. Du kan bli vad du vill, och det finns inga gränser för dina drömmar och framtidsutsikter.
Stöter du på en gräns gäller det att forcera den, då vi fått lära oss att allt som begränsar vår individualism och våra projekt är av ondo. Att i det läget åka på en tyst retreat där jag stänger av skärmarna, är sparsam med intrycken och underställer mig ordningar och gränser som påminner om klostrets, är rejält motkulturellt.
Två primära bibelsammanhang beskriver vad retreaten vill hjälpa oss med. Det första är när Jesus säger till sina lärjungar “Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite” (Mark 6:31).
I en tid av utmattningar och alldeles för mycket att hantera finns det en frihetens viskning här: Du måste inte jaga vidare på det sätt du nu gör. Vila dig lite från bilderna av ett lyckat liv, från förväntningarna från både dig själv och andra. Ta en paus från dina messiaskomplex som lurar dig att tro att inget funkar utan din medverkan.
Tystnaden och stillheten behöver schemaläggas genom att jag anmäler mig till retreaten. Stillheten och tystnaden uppstår inte av sig själv.
— Fredrik Lignell
Men risken med att endast tänka på retreaten i termer av vila och återhämtning är att den uppfattas som något slags kristet spa där jag pysslar om mig själv i största allmänhet. I urkyrkan var det främst berättelsen om när Jesus frestades i öknen som låg till grund för förståelsen av tystnaden och avskildheten. Här andas det inte så mycket spaanläggning, utan snarare kamp och kollision mellan olika makter som söker regera mitt liv. I öknen får jag syn på mig själv, vilket inte alltid är så muntert.
Retreaten handlar därför djupast om att göra plats i livet för Guds viskningar och tilltal, men också om att avslöja de makter som drar i mig och söker binda mig. Det är i retreaten makterna kan synliggöras, det är där jag lyssnar till Guds röst och får fatt i min egen.
Jag gläder mig över att retreaten upptäckts av så många människor i vår tid, oavsett vilken kristen fåra man rör sig i. Samtidigt hör jag en del skepsis. Låt mig försöka bemöta de vanligaste invändningarna:
Jag hinner inte åka på retreat, det är så mycket som jagar mig. Detta smakar vi alla på. Är inte problemet att vi går på myten att det inte går att ändra på omständigheterna? Naturligtvis kan en jobb- eller familjesituation försvåra, och periodvis kan avskildheten vara extra utmanande att få till. Men min erfarenhet är att tystnaden och stillheten behöver schemaläggas genom att jag anmäler mig till retreaten. Stillheten och tystnaden uppstår inte av sig själv.
[ Livsstil: Allt fler väljer tyst retreat - ”möjligheter att landa är en bristvara” ]
Jag skulle aldrig kunna vara tyst så länge, det verkar jättesvårt! Vi människor är olika, och detta är mer utmanande för vissa. Min erfarenhet är dock att tystnaden i sig inte är det svåra med en retreat, utan det jag eventuellt får syn på. Dessutom: Vem har sagt att sökandet efter djupa rötter ska ske utan något som helst motstånd?
Är det verkligen klokt att stänga in sig så, är det inte bättre att finnas bland människor och möta nöden? Denna motsättning verkar Nya testamentet främmande inför. Utan ett fördolt liv påminner vi om Regalskeppet Vasa med för mycket båt ovanför ytan och för lite båt under ytan. En enda kastvind och katastrofen var ett faktum. Här behöver vi också få syn på vårt messiaskomplex, som jag nämnde tidigare, det som gör att vi inte tror att världen, församlingen eller de behövande klarar sig utan oss. Det moment 22 som uppstår är att vi behöver retreaten för att få syn på de krafter som hindrar oss att åka dit.
Nu har jag provat att åka på retreat. Det var bra, men det finns så stort utbud. Jag satsar tid och pengar på något annat. Den tysta retreaten kan inte jämställas med kurser och fortbildning. Detta är inte en upplevelse i raden, utan den vana som i längden bevarar och beskyddar mig i en fartblind och otålig kultur. Att hålla fast vid en vana och göra det regelbundet är i sig en käpp i hjulet på den jakt och flykt som präglar oss.
Jag har själv drivits ganska rejält av kickarna och upplevelserna i livet. Att då med jämna mellanrum utsätta mig själv för gränserna, tystnaden och lyssnandet är som ett motgift. Ibland har retreaten påmint om Jesusorden om att dra sig undan för att vila och hämta andan, ibland har det snarare känts som att möta makterna i öknen.
Det är ibland smärtsamt att få syn på sig själv, men smaken av en ny frihet är omisskännlig. Min uppmuntran till dig, oavsett församlingstillhörighet, yrkesval eller personlighet är därför: Schemalägg ditt lyssnande. Åk på en retreat och erfar hur Gud rör sig i ditt liv.
