Den statliga narkotikautredningen har levererat sina förslag. Dessa bearbetas nu i regeringskansliet och resultatet hamnar så småningom i riksdagen för beslut. Utredningen grundar sig ideologiskt på begreppet ”skademinimering” – en översättning från engelskans ”harm reduction”. Och vem vill inte minimera narkotikaskadorna?
Det som inte framgår tydligt av utredningen är att ”harm reduction” är den internationella legaliseringsrörelsens begrepp avsett för att öka acceptansen för, och legalisering av, narkotikabruk i samhället. Något som i stället leder till ökade skador på grund av en ökande narkotikaanvändning.
Hur den statliga narkotikautredningen har kunnat nappa på detta internationellt välkända bete och ta till sig detta som sitt eget förslag utan att förstå att det handlar om ideologi för ett ökat narkotikabruk i samhället är nästan obegripligt. Tror de verkligen att ett ökande bruk av narkotika leder till minskande skador i samhället? I så fall har ideologin vunnit över vetenskapen i denna statliga utredning.
Bakgrunden till dessa frågeställningar är att den svenska narkotikautredningen har, precis som den internationella legaliseringsrörelsen önskar, ensidigt inriktat sig på hur man kan behandla de redan etablerade narkomanerna så att de kan fortsätta sitt narkotikabruk utan att få mer skador. Men hur går det för alla nytillkommande narkotikaanvändare om samhället öppnar tillgången på narkotika för många fler?
Är utredarna omedvetna om den epidemiska spridningsfasen av narkomanin?
— Rolf Bromme
Enligt amerikansk forskning sprids narkotikamissbruket aktivt oftast av personer som just har börjat använda narkotika. De fortsätter med detta främst under det första året som droganvändare men sällan efter två års drogberoende. Därefter avtar den aktiva spridningen, när missbrukaren får allt fler och besvärande effekter av sitt drogintag. Men forskningen har också visat att det oftast tar 4–5 år innan de uppsöker frivillig vård. Då har spridningen till nya debutanter redan skett.
Dessa viktiga forskningsdata läggs inte fram av den svenska narkotikautredningen. Är utredarna omedvetna om den epidemiska spridningsfasen av narkomanin? Det är primär och sekundär prevention som kan stoppa spridningen av narkomanin – inte tertiär prevention som utredningen har lagt huvudvikten vid. Utredarna tycks ha fastnat på individnivån och missat samhällsnivån i sina förslag.
Den offentliga narkotikadebatten har under ett par årtionden skyllt spridningen av narkomanin på den restriktiva narkotikapolitiken. Egentligen helt felaktigt, eftersom diskussionen om dödlighet av överdoser inte har ett dyft med narkotikapolitiken att göra. Det framgår bland annat av läroboken om ”Beroendetillstånd” som författats av Markus Heilig och Ann Engström: ”Bland de akuta effekterna [av opiatrus] finns också den fruktade andningsdepressionen, som är orsaken till dödsfall vid överdosering.”
Vad som orsakade den kraftigt ökade dödligheten bland opioidnarkomaner efter år 2005 råder det stor okunnighet om. Men den strikta narkotikapolitiken antogs redan på 1980-talet och den har aldrig orsakat en sådan uppgång i dödstalen. I stället genomförde Socialstyrelsen en total omkastning av narkomanvården då, framför allt beträffande underhållsbehandlingen (LARO-behandling). Underhållsbehandlingen hade fungerat bra från slutet av 1960-talet, då den initierade av professor Gunne i Uppsala. Men Socialstyrelsen avskaffade all försiktighet och alla restriktioner kring detta slag av behandling år 2005. Det var då man kunde konstatera ett snabbt ökande läckage av narkotikaklassade läkemedel till svarta marknaden.
[ Fredrik Wenell: Utsatta blir förlorare på drogliberalismen ]
Detta är en skandal som inte har uppmärksammats av medier eller i politiken. Men man kan inte skylla på politikerna, när experterna mumlar i skägget. Denna utveckling finns dock dokumenterad av forskare på Karolinska institutet. Överdosdödligheten beror på opioidernas bedövande inverkan på andningsfunktionen. Det är alltså drogens egen effekt det handlar om.
Den vanligaste orsaken till att opiatanvändare får en överdos är att droganvändaren har känt ett behov av att göra ett uppehåll i drogintaget – helt enkelt för att vila upp sig. Efter ett sådant uppehåll är risken som störst att få en överdos, eftersom kroppen har anpassat sig till det drogfria tillståndet.
Rådet till politikerna i regering och riksdag måste bli: Kasta den statliga narkotikautredningen i papperskorgen! Satsa på primär och sekundär prevention för att begränsa spridningen av narkotikamissbruket. Ingenting blir bättre av att fler drivs in i ett livslångt beroende av narkotika. De narkomaner som redan finns måste få hjälp med drogfri behandling så att de kan bli av med sin beroendesjukdom. Satsa inte på en vård som gör dem sjuka resten av livet!
