Ekumeniken är viktig, skriver numera biskop emeritus Åke Bonnier i en debattartikel i Dagen, med anledning av att han lägger ner staven och går i pension. Han stämmer därmed in i kören av kristna ledare som tydligt vill visa att man är ekumen. Och ordet ekumenik väger verkligen tungt i stora delar av svensk kristenhet i dag. På topplistan över religiösa storord intar det nog första plats. Många verkar tycka att ekumenik är det mest kristna som finns.
Det en gång starka ordet “sanning” har däremot fått en vagare betydelse, och det är frånvaron av frågor om vad som är rätt och fel utifrån Guds Ord i Bonniers artikel som jag reagerar på.
Ordet ekumenik kan betyda olika saker för olika människor, men det grekiska ordet “oikoumene” betyder “den bebodda världen”. Ordet återfinns i Bibeln.
I Lukasevangeliet 4:5–7 står det till exempel att djävulen för ett ögonblick visade Jesus “världens alla riken (oikoumene)”, och sade: “Dig ska jag ge all denna makt och deras härlighet, för den är överlämnad åt mig och jag ger den till vem jag vill. Så om du tillber mig, blir allt ditt.” Som vi vet tackade Jesus nej.
När en mobb i Tessalonike släpade den kristna Jason ut på gatan skrek de: “Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen (oikoumene)” (Apg 17:6).
De kristna i den första församlingen såg däremot sig själva som en distinkt grupp i romarriket – inte som en religion som omfattade alla rikets medborgare.
— Per-Arne Imsen
År 325 kallade kejsare Konstantin till ett ekumeniskt möte i Nicea. Det var första gången ordet “oikoumene” användes för att sammankalla kyrkans män. Konstantin behövde ett cement för att hålla ihop det sönderfallande romerska riket. Kanske kunde kyrkan och biskoparna ge honom det han behövde?
Mötet resulterade i att biskopsstiften delades in efter de romerska provinserna och biskoparna fick politisk och juridisk makt och kunde sola sig i kejsarens glans. Biskoparna tackade ja till det Jesus hade tackat nej till. År 380 kom sedan den lag som tvingade in alla romerska medborgare i den romerska statskyrkan. Konstantins kyrka, med sina döttrar, har levt vidare genom historien som en institution som ofta varit ett politiskt maktinstrument.
De kristna i den första församlingen såg däremot sig själva som en distinkt grupp i romarriket – inte som en religion som omfattade alla rikets medborgare. Deras kännetecken var inte ett medborgarskap i ett jordiskt rike, utan i ett himmelskt. De hade en kung vars rike inte är av den här världen.
Genom hela historien har det funnits fria församlingar vars dna har kunnat kännas igen på de urkristna släktdragen. De har haft stor likhet med det Andens liv vi läser om i Apostlagärningarna och de har ofta också fått dela det lidande, i form av förföljelse, som drabbade de första kristna.
När Jesus talar om församlingen använder han inte ordet “oikoumene”, utan ordet “ekklesía” som betyder det motsatta: “de som tagits ut ur världen”. Jesus ber i Johannesevangeliet 17:21 att “de alla ska vara ett” – en vers som ofta citeras i ekumeniska sammanhang.
Men för att inte missbruka Jesu ord bör vi läsa hela sammanhanget och se vilka dessa “alla” är, nämligen “de människor som du tog ut ur världen och gav till mig […] de har hållit fast vid ditt ord [...] Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig.” Den enhet han talar om är mellan dem som håller fast vid Guds ord. Inte förhandlar bort ordet, som liberalteologin gör, med andra ord.
[ Läs tidigare inlägg | Åke Bonnier: Vi hör samman över religionsgränser: Vi är syskon med samma Gud ]
Det finns både gränser och speciella förutsättningar för den enhet Jesus ber om. Gud har en underbar tanke med sin församling och Andens enhet mellan kristna syskon är något vi verkligen ska sträva efter. “Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band.” (Ef 4:3)
I skrivande stund är jag i Mexiko och delar gemenskapen med underbara bröder och systrar. Vi har aldrig mötts tidigare, men det känns som om vi alltid känt varandra. Den helige Ande förenar oss i Jesus Kristus, Guds son, och vi har en gemensam kärlek till hans ord.
Bonnier skriver vidare i sin artikel att “vi hör samman över religionsgränser. Vi är syskon som har samma Gud.” Erkänner han alltså alla religioner som sanna, samtidigt som han menar att det inte finns några andra gudar än den kristna gud som han själv tillber? Hur det går ihop kan man undra. Bonniers förklaring är att “vi har olika förståelse av den ende Guden”. Men Jesus säger uttryckligen att “Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
Det är många röster i dag som predikar inkluderande av alla religioner. Påven var nyligen på en apostolisk resa i Asien och sa: “Varje religion är en väg att nå Gud. [...] Det finns bara en Gud, och var och en av oss har ett språk för att komma fram till Gud. Vissa är sikher, muslimer, hinduer, kristna, och de är olika vägar till Gud.”
Detta är vad som kallas “The Wider Ecumenism”, en katolsk gränsöverskridande produkt som syftar till att inkludera alla världens religioner. Bibeln varnar för detta nästan 600 gånger.
Paulus skriver: “Vad har ljus gemensamt med mörker? Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna?
Jesus talade om två vägar: Den smala som leder till livet och den breda som leder till fördärvet. Vi får välja en av dem.
