Varför är vår tids människa, troende såväl som inte, så rastlös? Konstant behov som ett missbruk av ständiga kickar och upplevelser från diverse apparater. Gammal som ung sitter fastklistrad i flimrande skärmar, mobil, iPad, dator och inte minst teven!
Dessa till ytan så döda ting tar allt större del av vårt engagemang och vår tid, medan våra levande medmänniskor runt omkring – som vi är skapade för att socialt interagera med – bara blir osynliga skuggor.
Årets värsta ångesttripp då semestern tog slut har vi nu glömt. I stället tränger höstmörkret fram, de långa skuggorna lägrar sig över ängsliga hjärtan, de så rastlösa. De sista löven ger upp, tappar färg, blir trist mörkbruna, en vindpust och kala mörka grenar spretar olycksbådande mot mörknande himmel och folket hänger sig därför ännu mer åt skärmars underhållning. Men rastlösheten och, ska vi säga “tomheten”, ökar bara i intensitet, hos troende såväl som inte.
Kan det vara så att vi behöver återvända till källan, den varma och på riktigt levande? Till Jesus som sade “Jag är Livets bröd”, ja, Livet självt? Mobilens och tevens falska glittrande eller andra meningslösa liknande substitut som upptar timslånga sektioner var dag, ger oss uppenbarligen inte det vi innerst inne behöver: en frid och ro i Herren, ett liv som mättar en törstande själ.
Vi behöver åter lära oss gå på den urgamla vägen som det gamla folkhemmet brukade, de gamla pingsttanterna och frikyrkofolket från förr.
— Peter Kujala
“Om någon törstar, så kom till mig och drick” sade Jesus, vilket tydligt indikerar att vi behöver törsta efter den sant livgivande källan och komma till Jesus, inte tv-apparaten eller annat.
Vi behöver åter lära oss gå på den urgamla vägen som det gamla folkhemmet brukade, de gamla pingsttanterna och frikyrkofolket från förr. De som inte hade en myriad av andra alternativ och substitut, ingen flimrande tv mitt i vardagsrummet, ingen mobil att bli slav under.
De hade Bibeln och tvåtusenårig kristendom, de hade varandra både hemma och i kyrkan. De hade framför allt Jesus som fick deras hjärtan, deras tid och engagemang.
Varför inte kapa den vita ormen, tevens antennsladd, och programmera in tidsbegränsad mobilanvändning, för gammal som ung?
Vad vill du och jag minnas, våra sista skälvande stunder vid vår dödsbädd? Människor vi älskat och umgåtts med, delat livet på riktigt med, eller ska vår matta blick vara fäst vid den där mobilen eller teven in i det sista?
Hellre då hålla en varm, kärleksfull hand och glida iväg till det himmelska hemmet med miljoner riktiga, levande människor. Inga flimrande skärmar mer, bara Jesus, det räcker så.
“Jesus svarade henne: “Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv”(Joh 4:13–14).
