Stefan Swärd ger i sin replik på min artikel om den andliga kampen flera intressanta kommentarer och synpunkter. Vi är, som jag förstår, överens om det mest grundläggande: Den kristnes strid är framför allt en kamp mot frestelser och prövningar.
Det är vår synd och trolöshet som är problemet, inte djävulen.Vi är också helt överens om djävulens, det ondas existens och att det inte är något att leka med. Swärd anser dock att jag förenklar och tonar ned betydelsen av så kallad andlig krigföring.
Jag vill absolut inte tona ner den andliga kampen, men jag tror att lärorna om andlig krigföring mot demoner är ett bedrägeri från lögnens fader själv. Guds Ord uppmanar oss att “stå emot djävulens listiga angrepp” (Ef 6:11).
Förespråkarna av andlig krigföring påstår att djävulen tog makten över jorden av Adam i och med syndafallet. Det finns dock inte något stöd för det i Bibeln. Hela Bibeln vittnar om att Herren Gud har all makt i himmel och på jord, djävulen ingen. I stället för att hålla ut i bön för människors frälsning har detta felaktiga synsätt lett till osunt fokus på demoner och andlig krigföring utan Andens sanktion och vägledning.
Jag håller helt med Swärd om den så kallade liberalteologins förödande inverkan på kristen tro, där teologer efter eget gottfinnande tycker sig kunna välja och vraka över vad som eventuellt är Guds Ord och vad som kan tas bort.
Vi behöver inte kunskapens träd. Livets träd är allt vi behöver.
— Mats Olofsson
Men dessa inriktningar inom kristenheten, alltså både liberalteologi och gnostisk karismatik typ E. W. Kenyon, Kenneth Hagin och Kenneth Copeland – det vill säga “tro på sin egen tro-förkunnelse”, tycks ha hamnat i samma dike, humanismens dike, där människan vill bli sin egen gud.
Swärd håller inte med om mitt påstående om att förkunnelsen om andlig krigföring kan ha inneburit att kristenheten tappat mark i Sverige. Men de som fått frågor från sina icke kristna vänner om läran i till exempel Knutby håller nog med om att förkunnelsen bränt snarare än brutit ny mark för det glada budskapet. Visst är det positivt med invandrarkyrkor med det har dessvärre inte lyckats vända trenden.
Bibeln ger oss mycket knapphändig information om den onda andevärlden och har ingen demonologi. Kanske för att vi inte skulle klara av att hantera sådan kunskap och för att Herren vill att vi ska vara under hans ledning och mandat vid befrielse och helande. Vi behöver inte kunskapens träd. Livets träd är allt vi behöver.
[ Läs tidigare inlägg | Stefan Swärd: Det finns en apologetisk poäng med kristen djävulstro ]
I Bibeln finns många exempel på hur Herren lett sina tjänare utan andlig krigföring mot demoner.
- Jona, den motvillige profeten, fick ingen undervisning om hur han först skulle driva ut onda andemakter ur Nineve. Hans uppdrag var att lyda Herrens befallning och predika omvändelse för Nineves ogudaktiga invånare (Jona 1:2; 3:2).
- Daniel förtröstade på Herren i lejongropen och Herrens ängel räddade honom. Daniel använde ingen andlig krigföringsteknik (Dan 6:22). Det var Herrens ängel som stred mot fursten över Persien när Daniel hade fastat och bett under tre veckor. Daniel stred inte mot furstar! Han bad uthålligt (Dan 10:12–13)
- Sadrak, Mesak och Abed Nego i den brinnande ugnen ägnade sig inte åt att bekämpa några demoner för att undslippa straff. De ville inte tillbe Nebukadnessars avgud. De bad och förtröstade på Herren oavsett utgång (Dan 3:16–18).
Swärd refererar även till de välkända verserna från 1 Johannesbrevet 1:19 samt Efesierbrevet 6:12 för att peka på den andliga verkligheten. Ja, världen är i den ondes våld eller ligger i ondska (King James Version) på grund av människans syndafall i Edens lustgård. Det är vår synd och trolöshet som ger djävulen ett utrymme. Inte på grund av att djävulen har någon egen makt.
Och ja, “vi strider inte mot kött och blod … utan mot ondskans andemakter i himlarymderna”. Efesierbrevet 6:10–18 handlar om den kristnes kamp mot frestelser och prövningar genom uthållig vädjande bön. Brevet handlar inte om hur man driver ut onda andar.
Vi segrar över andemakterna när vi segrar över frestelser och prövningar. Vi segrar i kärlek inte i krig. Djävulen vill få oss att förlora kärleken och troheten till Herren. Ser vi Efesierbrevet i sin helhet handlar brevet om vår gemenskap med Herren och med varandra. Om kampen för fördjupad gemenskap som den onde vill förstöra. När gemenskapen prövas av konflikter men består vinner vi seger över ondskans andemakter.
När vi ser hur så många kristna världen över lider under förföljelse och martyrskap för Jesu Kristi skull är förkunnelsen om andlig krigföring ett hån mot den lidande och förföljda kyrkan. Som om de skulle slippa förföljelse om de bara lär sig bekriga demoner.
Snarare än att predika andlig krigföring kan vi göra som Filippos när han kom ner till Samarien på grund av förföljelse i Jerusalem. Filippos “predikade Kristus” för folket. Resultatet blev att “… under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta botades. Och det blev stor glädje i den staden” (Apg 8:4–8).
Är inte det att kämpa den goda kampen?
