Antisemitismens omfattning i vår samtid är chockerande. Hatet mot judar har nått en nivå som vi inte sett sedan Förintelsen. Ett exempel är hur judar tvingats lämna Malmö (eller Sverige) för att de inte känt sig trygga.
Sedan 1970 fram till år 2020 har den judiska församlingen i Malmö minskat från 2 500 medlemmar till 500. Det är inget annat än skamligt och oacceptabelt. Att detta inte engagerar mer är omöjligt att förstå. Det betyder dock inte att staten Israel och israeliska organisationer inte både kan och ska kritiseras när fel begås.
Drygt en månad före Hamas vidriga terrorattack den 7 oktober, där cirka 1 200 oskyldiga civila dödades och över 200 barn, kvinnor och äldre togs som gisslan, besökte tio kristdemokrater Israel för att lära oss mer om Mellanösterns enda demokrati och om tvåstatslösningens möjligheter. Under vår resa till Israel, godkänd av riksdagens talman som enskild utrikesresa, var Keren Kajemet LeYisrael (KKL) behjälpliga med vårt programupplägg.
Resan har dock kommit överskuggas av den sorg vi känner över bilderna av hur människor, som har välkomnats till Sverige, gladdes och sköt fyrverkerier för att oskyldiga civila skadades, dödades och kidnappades.
Sorgen förminskas inte av det mänskliga lidandet som nu sker på båda sidor i det pågående kriget mellan Israel och Hamas.
Palestinierna, hetsade av islamister, tackade nej och startade i stället ett krig 1948 för att erövra hela regionen.
— Mikael Oscarsson, Hans Eklind och Magnus Oscarsson, KD
I en debattartikel av Bo Forsberg, Sune Fahlgren och Inger Jonasson den 12/9 framförs kritik mot att vi inte tagit avstånd från KKL utifrån ”KKLs bosättarverksamhet”.
Debattörernas porträttering av KKL känner vi inte igen. KKL ägnar sig, vad vi förstår, främst åt miljö- och skogsvård. De bygger inga samhällen på Västbanken och stöder inte bosättare på något annat sätt. Deras projekt sker innanför den gröna linjen, alltså gränserna som existerade innan sexdagarskriget.
KKL har sedan år 1901 planterat 250 miljoner träd i Israel och anlagt 200 vattenreservoarer och på så vis stagnerat Negevöknens utbredning. Resultatet är att Israel är det enda land i världen där öknen minskar i stället för ökar.
[ Läs tidigare inlägg | Tomas Dixon: Mycket skulle förändras om Israel kunde lita på FN ]
Vi kristdemokrater har tydligt sagt att det måste bli ett omedelbart stopp för illegala bosättningar. De strider mot folkrätten och undergräver möjligheterna till en förhandlad tvåstatslösning där Israel och Palestina samexisterar sida vid sida.
Vi som var med på resan till Israel kan vidare konstatera att vi inte vid ett enda tillfälle träffade någon, vare sig organisation, politiker eller medborgare, som försökte rättfärdiga ett fördrivande av människor.
Varför har inte palestinierna en självständig, välmående och fredlig stat sedan 75 år som israelerna? FN:s delningsbeslut 1947 erbjöd en stat på samma villkor till båda folkgrupperna. Israelerna tackade ja och började organisera skolor, sjukvård och sophämtning på sitt område. Palestinierna, hetsade av islamister, tackade nej och startade i stället ett krig 1948 för att erövra hela regionen. Det blev inledningen på en nu 75-årig katastrof.
Vid flera tillfällen har en palestinsk stat kunnat etableras på goda villkor. Vid samtliga tillfällen har palestinierna sagt nej medan Israel accepterat tvåstatslösningen. Kring detta har exempelvis den amerikanske presidenten Bill Clinton och vår egen statsminister Göran Persson skrivit utförligt i sina respektive memoarer.
Tony Blair, premiärminister i Storbritannien, sa efter intensiva medlingsförsök, att palestinierna ”måste byta till en strategi för statsbildning, i stället för en strategi för sympati”. Skribenterna Forsberg, Fahlgren och Jonasson illustrerar det problem han pekade på. I stället för att diskutera varför det inte finns en palestinsk stat på Västbanken diskuterar de en enskild familjs situation och en enskild judisk organisations agerande.
En av världens främsta experter på denna tragiska konflikt är Benny Morris, professor i historia, som menar att orsaken till att palestinierna alltid säger nej till fred och en egen stat är att det inte är en konflikt om mark utan en existentiell konflikt. Hans forskning visar att islamisternas viktigaste prioritet är att förhindra en judisk stat, inte att bilda ännu en arabisk stat (Palestina).
Morris visar hur islamistisk fundamentalism alltid kört kniven i ryggen på det palestinska folket. Islamisterna, främst Iran, kan inte acceptera FN:s tvåstatslösning, det vill säga att det ska finnas en judisk stat. De driver i stället en imperialistisk kamp för herravälde över både det palestinska och judiska folket. Givet Morris analys förvandlas därför det palestinska folket till brickor i ett spel.
Skribenterna Forsberg, Fahlgren och Jonasson har vår resa till Israel som underlag för sina ifrågasättanden. De nämner inte vad vi gjorde på plats i Israel.
Dagarna var fyllda med intressanta och givande möten med representanter från regeringen (premiärministern, utrikesministern och säkerhetsministern), oppositionen i deras parlament Knesset, aktivister som protesterar mot nuvarande regering och vår svenske ambassadör Erik Ullenhag.
Vi besökte även Yad Vashem, Israels monument- och ett arkiv- och forskningscentrum för ”hågkomst av Förintelsens offer och hjältar”.
