Fenomenet ”brudöverlämning”, som debatterats på senare tid både i Dagen och i andra medier, har både en lång och en kort historik. Särskilt det längre perspektivet ska lyftas fram här.
När kristendomen nådde våra breddgrader för ungefär tusen år sedan möttes två olika system för hur ett äktenskap skulle ingås. Redan ordet giftermål röjer väsentliga delar av vad kampen handlade om – kampen mellan den kyrkliga (kanoniska) rätten och den gammalgermanska rättsordningen.
Enligt germansk rättspraxis var det brudens far som skulle komma överens med den blivande svärsonen om giftermål. När så skett bekräftade de sin överenskommelse genom det rättssymboliska handslaget. I samband med det uttalade brudens far giftermålsformeln: ”Jag giver dig min dotter.”
Ordet giftermål har här sitt ursprung, sammansatt av två delar: giva och mala. Det senare ledet, mala/mål, är det ålderdomliga ordet för tala, som vi har i ord och uttryck som: modersmål, tungomål, ha mål i mun.
Bruden hade ingen rätt att yttra sig. Om hon ens var närvarande skulle hon stå tyst vid sidan om. Mot detta tillvägagångssätt opponerade sig kyrkan genom att kräva brudens fulla delaktighet och hennes egen uttalade och hörbara vilja att ingå äktenskap med just den man som stod vid hennes sida. Hon jämställdes helt med mannen i detta avseende och det krävdes samtycke mellan brud och brudgum. Därmed ställde sig kyrkan genom prästens agerande på brudens sida, inte gentemot brudgummen, men om så krävdes mot familjens, släktens och dynastiernas intressen.
Genom prästens förhållningssätt i detta läge finns det grund för påståendet att det innebar starten för jämlikheten mellan kvinna och man.
— Ingvar Bengtsson
Om man vill förenkla konflikten och ge den en något förtätad form kan man uttrycka det med att prästen svarade brudens far om denne gjorde anspråk på att vara giftoman: ”Det är inte du som nu ska yttra dig i denna fråga, utan din dotter. Det är hennes vilja som jag, enligt den kyrkliga rättsordningen, måste fråga om offentligt. Hon har rätt att svara för sig själv.”
Därefter kunde prästen lägga till: ”Om det inte får bli så, har jag ingen rätt att viga paret. Du får vara med i vigselgudstjänsten som deltagare i psalmsång och böner men inte genom att ta till orda i vigselaktens konsensusfråga och löftesgivning.”
Genom prästens förhållningssätt i detta läge finns det grund för påståendet att det innebar starten för jämlikheten mellan kvinna och man. Varje gång som vi är med på en vigsel och hör bruden själv svara på frågan om hon vill ha just den man som står vid hennes sida, då återklingar den kamp för kvinnans jämlikhet som kyrkan tog från början av sin ankomst till våra breddgrader. Den kyrkliga vigseln hade, då den kom till Sverige, en lång tradition bakom sig med denna grundsyn och de kyrkliga företrädarna var inte beredda att byta ut den.
Långt senare, under 1900-talet, smög sig något som föreföll vara en nymodighet in i tillvägagångssättet för vigsel i kyrklig ordning: Detta att brudens far ledde sin dotter fram till koret och överlämnade henne åt den väntande brudgummen. Förmodligen var detta en påverkan från den anglosaxiska världen, i första hand från amerikanska filmer, senare förstärkt genom att kungahuset i tv-sända vigslar tillämpade en sådan ordning.
För många präster blev det både ett teologiskt och pastoralt problem att förhålla sig till. För den som var medveten om den förkristna bakgrunden, med giftomannens roll, var det svårt att bejaka den stolte faderns medverkan på detta sätt. Samtidigt ville prästen inte hamna i konflikt med brudparets önskan och brudens familj.
[ Läs tidigare inlägg | Lisbet Magnusson: Mannen reduceras till en statistroll i brudens show ]
Det finns dock en ganska enkel lösning på detta problem. Lösningen är att låta brudgummens mor göra på motsvarande sätt, det vill säga leda in sin son, brudgummen, till en lämplig plats inne i kyrkan, exempelvis där mittgången övergår i koret. När detta har skett leder brudens far in sin dotter till brudgummen som väntar där framme. Därefter går brudparet tillsammans de återstående stegen fram till altarringen.
Som vigselförrättare har jag tillämpat en sådan ordning vid några tillfällen. Med denna enkla komplettering avlägsnas ett problematiskt moment och framträder en helt ny djupdimension i vigselgudstjänstens innebörd. Ett trefaldigt perspektiv gestaltas: bakgrunden, nuet och framtiden. Denna innebörd bör förklaras i vigseltalet.
Genom att ledas in av en förälder åskådliggörs individens biologiska och psykologiska ursprung, vilket kan sammanfattas i ordet bakgrund. Själva vigseln med dess olika inslag är för de flesta brudpar (och övriga närvarande) ett intensivt närvarande här och nu.
Huvudinriktningen i vigselgudstjänsten har sin utgångspunkt i brudens och brudgummens bejakande av varandra, då de var för sig svarar ja på frågan om de vill vara den andres närmaste medmänniska. Framtiden kommer till tydligt uttryck i det löfte om kärlek och trohet som de ger varandra. Bakgrund, här och nu, liksom framtid får sina olika uttrycksformer som tillsammans ger ett helhetsperspektiv i en avgörande tröskelhändelse i livet.
[ Läs tidigare inlägg | Anna Sophia Bonde: Att rymma många olika uppfattningar var väl kyrkans styrka? ]
