De partipolitiska grupperna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, är på väg att utesluta uppåt tio procent av Svenska kyrkans medlemmar från representation i kyrkomötet – ett enkelt sätt att stärka partipolitiken under demokratisk täckmantel. De har föreslagit en spärr på tre procent för att en grupp ska komma in i kyrkomötet.
Flera av grupperna är mindre än så eller ligger farligt nära tre procent. Följden blir att minst tio procent av de röstande riskerar att sakna representation i kyrkomötet. Tio procent! Cirka 90 000 medlemmar kommer alltså att rösta förgäves!
Ett sådant förslag är ingenting annat än kyrklig odemokrati, för i kyrkan måste demokratin formas annorlunda än i stat, regioner och kommuner. Ordet demokrati upprepas så ofta att det nästan blir uttjatat, men i en värld där de demokratiska strukturerna alltmer monteras ned måste demokratin gång på gång försvaras.
Inget styrelseskick är perfekt, men demokrati är det bästa av alla ofullkomliga. Ändå, trots vårt värnande av demokratin kan odemokrati lura i skuggorna.
I realiteten handlar treprocentspärren om att grupper utan större valorganisation och ekonomiska resurser ska få svårare att komma in.
— Berth Löndahl
Så även i kyrkan. Demokratin är viktig för Svenska kyrkan. I Lagen om Svenska kyrkan heter det: ”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet”, vilket även Kyrkoordningen betonar: ”Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”.
Men kyrklig demokrati byggs annorlunda än statens demokrati. Där går nationen före regioner och kommuner, där är riksplanet överordnat det lokala. Men i kyrkan är det lokala basen för det nationella. I staten byggs demokratin ovanifrån, i kyrkan byggs den underifrån.
I kyrkan är församlingen grunden för organisationen, medan nationell nivå bara är en hjälpstruktur. Kyrkan är både det mest lokala och det mest internationella. Men inte nationell. Hon är Kristi kyrka i alla tider och överallt.
Det perspektivet är viktigt när vi ser på Svenska kyrkan som demokratisk. Hennes demokrati måste vara förenlig med hennes bekännelse. Nationella riksdagspartier som beslutande i kyrkans organ är då en anomali och en orimlighet. Ändå domineras hon av riksdagens partigrupper. Att man på Socialdemokraternas gruppmöten i kyrkomötet sjunger Internationalen ursäktar inte detta. Det är skillnad på Internationalens internationella karaktär och kyrkans allmänkyrkliga identitet. Den förra är en drygt sekelgammal partiideologi, den senare en tvåtusenårig apostolisk bekännelse.
Svenska kyrkans kyrkostyrelse har nyligen fastställt direktiv för en demokratiutredning i kyrkan. Den behövs. Men märkligt nog ska ändå årets kyrkomöte ta ett beslut som borde tillhöra utredningen: frågan om procentspärr till kyrkomötet med följd att många röstande inte kommer att vara representerade i kyrkomötet.
I en demokrati är det frestande att välja ett system som gynnar den egna partigruppen, i det här fallet riksdagsgrupperna. Med en spärr på tre procent, som Socialdemokraterna och Centerpartiet driver, stärks partipolitiken i kyrkan.
Argumenten för detta är att alla grupperna i kyrkomötet ska vara representerade i utskotten, där ärendena bereds inför plenarmötet. Detta, som hittills inte varit ett problem, kan dock lösas smidigare. I realiteten handlar treprocentspärren om att grupper utan större valorganisation och ekonomiska resurser ska få svårare att komma in. Så kan partipolitiseringen stärkas medan små inomkyrkliga grupper riskerar att hamna utanför. Detta är kyrklig odemokrati ovärdigt proportionella val – och framför allt, ovärdigt vår kyrkosyn.
Socialdemokraterna har som grupp i kyrkomötet ett generande arv att göra upp med. Ambitionen att göra Svenska kyrkan till en tjänsteorganisation för religiösa ceremonier och odefinierad andlighet sitter i generna. Arvet från ecklesiastikminister Arthur Engberg (1888–1944) lever kvar. Denne ville omvandla Svenska kyrkans innehåll till en ”ateistisk allmän religiositet” och så bygga om kyrkan till ”kungliga salighetsverket” – till en sorts ”sekulariserad lutherdom”. En spärr på tre procent förstärker detta ytterligare.
Men i en god kyrklig demokrati måste varje röst, varje medlem räknas. Spärren måste därför vara betydligt lägre, eller ännu hellre, ingen spärr alls. Däremot bör en grupp ha minst ett fast mandat i något av stiften för att komma in i kyrkomötet.
I trosbekännelsen definieras kyrkan som en enda, helig, allmännelig och apostolisk. Att kyrkan är en enda är avgörande. Hon är inte enhetlig, ensidig, eller enformig utan hennes enhet formas av mångfalden – mångfaldens rikedom är grunden för kyrkans enhet. En spärr på tre procent skulle inte bara stärka S och C utan också enhetligheten och konformismen. Men kyrkans sanna djupa enhet skulle bli lidande.
Svenska kyrkan behöver en demokrati som främjar hennes identitet som Kristi kyrka, som helig och apostolisk. Inte en odemokrati präglad av partipolitiskt inflytande.
