I 40 år har jag fått tjäna som präst i Svenska kyrkan varav de senaste tolv åren som biskop i Skara stift. Det har varit fantastiska år där jag har lärt mig mycket om ledarskap, en del om chefskap och förstått vikten av andligt ledarskap på alla nivåer.
Nu är det dags att gå i pension och kräklan lägger jag då ned på högaltaret i Skara domkyrka. Men mitt liv i kyrkan upphör inte. Kyrkan är ju alla vi som är döpta och som är sända in i de sammanhang som vi lever i – att i ord och handling bära ut det frihetens och kärlekens budskap som Jesus Kristus förkroppsligar.
Som kristna får vi stå nära korset i allt det vi gör och är. Det är också då som jag kan vara öppen mot den som har en annan trosuppfattning – trygg i det egna. Gång efter annan har jag hävdat att vi hör samman över religionsgränser. Vi är syskon som har samma Gud, och om detta har jag både talat och skrivit mången gång. För Gud är en och som kristen erkänner jag inga andra gudar. Jag är inte henoteist, alltså en som erkänner andra gudar men endast tillber en.
För mig har religionsdialog utifrån mångfaldens perspektiv varit så ofattbart viktigt – där vi har olika förståelser av den ende Guden. Jag skulle önska att religionsdialog stod än högre i kurs. Det är ju när en talar med varandra och lär av varandra som en lättare kan tala väl om varandra.
Vi hör ihop även om vi har olika tolkningar och ibland ser olika på viktiga moralfrågor.
— Åke Bonnier
”Tillsammans” har varit ett centralt begrepp för mig under de år som jag hittills fått verka i Svenska kyrkan. ”Tillsammans” är ett inkluderande ord som rymmer respekt och relation. Sedan min tid som domprost i Stockholm har jag varit tydlig med att varje människa måste få bli sedd, älskad och bekräftad som den hen är och få vara en självklar del i kyrkans gemenskap.
Regnbågsflaggan symboliserar skapelsens mångfald och enhet. De många färgerna bildar ett sammanhang som är omistligt. Så får det vara i våra församlingar, och på många håll är det så. Men fortfarande är det många hbtqi+-personer som inte känner att de hör hemma i kyrkans sammanhang. De upplever sig exkluderade, oavsett om de är det eller inte, och i många sammanhang kanske en inte vågar ”komma ut”.
Vi behöver än mer fördjupa vår kunskap och hjälpa varandra att se olikheter som en rikedom. Svenska kyrkan har kommit en bra bit på väg, men behöver också pröva sig fram hur den än mer kan vara med och bidra till ett samhälle präglat av ett tillsammansskap där vi hör ihop i en berikande mångfald.
Kyrkans grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och mission. Det är ett fantastiskt uppdrag som Jesus har kallat oss till och som vi utför tillsammans med våra syskon som står i andra kyrkotraditioner. Ekumeniken är viktig. Vi hör ihop även om vi har olika tolkningar och ibland ser olika på viktiga moralfrågor.
Jag gläds över de goda ekumeniska sammanhang som finns både bland kristenheten i Sverige liksom i Europa och världen i övrigt. Jesus själv kallar oss till fördjupning och min övertygelse är att varje kyrka måste vara tydlig med sin egen identitet men att vi tillsammans är kallade att leva enheten i försonad mångfald. Det är min drömvision sett i det ekumeniska sammanhanget.
Fram tills detta är en verklighet får vi idogt och ivrigt föra samtal, fira gudstjänster, bedja oss samman och verka konkret för Guds rikes utbredande i vårt samhälle. Jesus själv kallar oss i sin förbön för oss (Joh 17).
Gudstjänstlivet är viktigt och i det är både förkunnelsen i ord och ton samt nattvardens mysterium centrala. Jag skulle önska att präster fick mer tid till förberedelse och fördjupning inför varje gudstjänst. Att predika är en utmaning på många sätt. Det kräver både arbete och bön och användande av de kunskaper som förvärvats på universitetet och vid Kyrkans utbildningsinstitut.
De allra flesta präster har studerat något av Bibelns grundspråk men många använder sig inte av den kunskapen. Vi behöver präster som både vill och kan ”dyka ned” i grundtexten och upptäcka nya djup för att sedan på ett pedagogiskt sätt öppna upp texten för den gudstjänstfirande församlingen och göra den relevant i det sammanhang som prästen är satt att förkunna.
[ Biskopen: ”Jag ångrar att jag inte var pappaledig när jag hade bebisar hemma” ]
Teologi är inte något som en blir klar med. Som biskop uppmanar jag präster och diakoner att läsa teologiska böcker och ha teologiska samtal i församlingarna. Sådant behövs egentligen göras varje vecka och jag hävdar med bestämdhet att det går att planera sådana samtal. Vi behöver fördjupning i systematisk teologi som berör kyrkans liv i den tid som är nu med den oro och de utmaningar som finns i vårt samhälle. För att utvecklas som församling och kyrka behöver en se både bakåt och framåt.
Självklart finns det också så mycket fantastiskt som sker i våra församlingar då människor kommer till tro på Kristus, lever i tro och där en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Som biskop i Svenska kyrkan gläds jag storligen över detta och vi får fortsätta vår kallelses väg tillsammans!
[ Ulrica Fritzson blir biskop i Skara stift: ”Överväldigande och fantastiskt” ]
