Simon Holst, pastor i Bet:L Skövde, ställer i en krönika i Dagen den 5 september frågan: Var är killarna? Artikeln fokuserar på hur andelen kvinnliga anställda i frikyrkan ökat markant på senare tid. Men frågan är vidare än så. Var är killarna över huvud taget i traditionell svensk kyrklighet? Har kyrkan tappat lockelsen för de unga män som söker något mer än gymmet och krogen?
Vart ska en ung man gå som söker svaret på de stora frågorna? Kyrkan? Oklart. Varken frikyrkorna eller Svenska kyrkan tycks utöva någon större lockelse på unga män i dag. Så har det alltid varit, invänder någon, och även om det kan vara en del av förklaringen så saknas det inte exempel på existentiellt sökande hos dagens unga män i dag.
Psykologiprofessorn och författaren Jordan B Peterson drar fulla hus med killar i trettioårsåldern. Visserligen ingen gudstjänst men mycket av de stora frågorna om hur man ska vara och få ihop livet med sina medmänniskor, sig själv och Gud.
Andra tycks välja katolska eller ortodoxa kyrkan. Kulturjournalisten Eric Schüldt, dominikanmunken Benjamin Ekman och författaren och kulturskribenten John Sjögren är några som gjort den här resan. In i, vad jag uppfattar som, en fördjupad tro och en församlingsgemenskap som erbjuder en möjlighet till andligt växande.
”En tro som inte transformerar den troende är ingen verklig tro” har den katolske franciskanmunken Richard Rohr uttryckt det. Och kanske är det här nyckeln ligger för de unga männen. Att bli en del av den stora berättelsen, en berättelse om transcendens, bortom de vanliga rutingudstjänsterna. En resa som kommer att kosta den troende något, men ge rikt igen.
Förväntningarna är så låga att här finns inga utmaningar för en ung sökande man som inget hellre vill än ha ett saftigt hundben av existentiella utmaningar att tugga på.
— Hjalmar Olsson
I motsats till detta talas det ibland om de låga trösklarna i Svenska kyrkan och kanske även i frikyrkan. Kom som du är. Alla är välkomna. Är det det som är problemet? Förväntningarna är så låga att här finns inga utmaningar för en ung sökande man som inget hellre vill än ha ett saftigt hundben av existentiella utmaningar att tugga på.
När jag suttit på gudstjänster har jag ofta mötts av det populära mantrat: ”Du är älskad precis som du är.” Gärna repeterat ett par gånger med huvudet på sned från en gudstjänstförrättare med världens bästa intentioner. Men jag tänker i mitt stilla sinne – hur ska detta kunna locka mina tjugoåriga manliga släktingar? En välmenande floskelparad utan några som helst fordringar.
[ Simon Holst: Var är killarna? ]
De unga männen i bekantskapskretsen tycks söka något betydligt kärvare. Något större. De ger mig svåra citat ur Gamla testamentet som de grubblat på. De lyssnar på Jordan B Petersons föreläsningar om kristendom. ”It’s hard, man!” är Petersons mantra. Att ta upp sitt kors i vardagen är tufft! Det handlar inte bara om att bädda sängen på morgonen utan att forma sitt liv till det bästa man kan. Det kräver disciplin och hårt arbete. Här finns uppenbarligen ett frö till både kroppsligt och andligt växande som tilltalar unga män.
Är detta då inte bara gammal gärningslära? En motsats till evangeliets budskap? Inte nödvändigtvis, bara en vilja att sträva efter – och låta sig lyftas till – en högre nivå. Lika lite som man går på gymmet för att få höra att ”man duger precis som man är” vill dessa unga killar fördjupa sig i en kristenhet som inte tar dem någonstans. Som kräver platt intet av dem. De vill massor med får inga målvikter, eller rättare sagt utmaningar.
Kanske är det dags att damma av de fina gamla begreppen som omvändelse och pånyttfödelse? Eller har det gått så långt att vi inte länge vågar tala om dem i kyrkan?
Inom vården möter man många – inte minst unga – som har fastnat i destruktiva beteendemönster. Inte sällan unga män som behöver tala om frågor kring hur man kan bryta negativa spiraler och ta kontroll över sitt liv. Men det finns ingen som kan guida dem i hur man kan ta kommando över sitt eget liv. Några samtal hos psykologen och sedan ut i livets villervalla igen. Här skulle kyrkan kunna fylla en roll men bara om man vågar tala klartext om det förändringsarbete som måste vara del av den kristnes liv.
Så vad kan man då göra för att nå och attrahera män? Kyrkan behöver sluta vara präktig och inställsam. Behöver sluta vara ”snälla klubben” och nöja sig med att alla är så bra som de är. I stället tala om den potential till förändring som ryms i varje människa. Fokusera mer på innebörden av omvändelse, pånyttfödelse och förändring. Om den stora berättelsen om hur Gud vill söka varje människa och dra honom/henne närmare sig. Men det kräver något av den troende. Som varje PT eller hälsocoach måste man förmedla – ”du behöver sätta press på dig själv och uppnå nya mål”.
Eller som författaren George Eliot uttryckte det: Det är aldrig för sent att bli den du skulle kunna vara.
