Uppföljningen av Hopp för Sverige-kampanjerna med Sebastian Staksets team kan lätt ge intrycket att det inte har blivit något särskilt stort resultat av satsningarna. Men skjut inte budbäraren, tidningen Dagen, när det faktiskt är präster och pastorer från de aktuella kampanjerna som ärligt medger att det kanske inte blev så mycket, rent statistiskt. Men man måste vidga perspektivet väsentligt om man ska göra en fullständig utvärdering.
Kristna tidningar har två motsatta utmaningar: Å ena sidan ska de våga göra en kritisk granskning när de får “evangelastisk statistik” presenterad för sig. Då kan en del läsare få intrycket att de drivs av skepticism och försöker göra evangelisterna missmodiga. Å andra sidan finns en lika stor risk att de blåser upp en väckelse och kanske till och med “skriver sönder” den genom att dra för stora slutsatser alltför snabbt.
Jag har sett många spirande lokala väckelser och andliga förnyelser under åren där jag bett till Gud att det ska dröja innan de kristna tidningarna får tag på nyheterna. Samtidigt vill journalisten i mig berätta allt så snabbt som möjligt.
1978 hade vi en Billy Graham-kampanj under en vecka i Älvsjömässan, Stockholm. Då var jag en ung baptistpastor i Helenelund, Sollentuna. Vår församling ställde sig bakom kampanjen och var väldigt aktiv i alla förberedelser.
Vad blev resultatet kampanjen? Grahams organisation är oerhört noga med saklig statistik och seriös uppföljning. Vi räknade med att 600 personer låtit registrera sig som nykristna under mötesveckan och gav samtycke till en uppföljning och till att ta emot tips på tänkbar församling att börja relatera till – om inte en sådan relation redan fanns.
Samma seriösa uppföljning, med “Billy Graham-kvalitet”, har jag sett att Hopp för Sverige har, om än i mindre skala. Men kvalitén i uppföljningen är lika viktig, oavsett hur få eller många som ska följas upp.
Så det kom nya deltagare till Alpha på grund av kampanjen – men de besökte aldrig något kampanjmöte.
— Torbjörn Freij
Till Helenelunds Baptistkyrka kom inte ett enda kontaktkort att följa upp efter Billy Graham-kampanjen, däremot döpte jag tre personer som kommit till tro vid tiden för kampanjen.
Det visade sig nämligen att flera församlingsmedlemmar, som uppmanats att be för några personer månader i förväg för att sedan bjuda in till kampanjen, hade bjudit med vännerna – men inte till Älvsjömässan utan till vår kyrka. Steget till Älvsjö kändes för stort men att bjuda med till vår lokala församling kändes lättare.
Hur hade det gått med de här tre personerna om det inte funnits någon Graham-kampanj som satte igång de kristna? Sambandet var i vårt fall helt uppenbart. Sedan ska man inte glömma de 600 som följdes upp i andra församlingar.
[ Fem år efter första Det finns hopp-mötena: Så gick det sedan ]
Förutom konferensen i sig bidrog den stora annonskampanjen över hela Stockholm och massutdelningen av Markusevangeliet i tidningsform till att intresset för evangeliet väcktes.
Stortavlorna annonserade inte i första hand möten i Älvsjö utan bar i stället budskapet “Att tro på Gud är att älska livet!” med en kort notis i underkant om möten i Älvsjömässan. Ytterligare en frukt av kampanjen var ett förbättrat samarbetsklimat mellan många församlingar i regionen – något som i längden är helt avgörande för evangeliets trovärdighet.
Många frågade kritiskt vid tiden för Billy Grahams besök vad kampanjen kostade. Vi räknade då ut att en stol i en av de större frikyrkorna i Stockholm hade en driftskostnad per möte som låg tiotals gånger över kostnaden för en stol på ett möte i Älvsjö. Om vi ska utvärdera kampanjer – vilket vi absolut bör göra – ska vi vara rättvisa och våga utvärdera annat vi gör också. Vi måste också våga ställa oss frågan om vi som församlingar har alla våra förväntningar på det gästande teamet och inte gör grovjobbet av förberedelser och uppföljning.
Efter Hopp för Sverige-kampanjen i Åsa för ett år sedan inträffade ett intressant fenomen: Det kom flera nya till Alphagrupperna, varav en del inte varit på tältmötena. Men de hade sett uppmärksamheten med affischer, lokalpress och allt tal om kampanjen på byn. Så det kom nya deltagare till Alpha på grund av kampanjen – men de besökte aldrig något kampanjmöte.
En annan lärdom vi kan dra är att många av de nya kontakterna hade stora allmänmänskliga behov. Stakset med team har ett vittnesbörd som ger hopp för människor i drogmissbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa. Därför behövs det mer uppföljning än bara en grundkurs i kristen tro.
[ Tältmöten lever än i Ödeshög: ”Har varit gott för församlingen” ]
I Åsa inbjöd man under Alphakursen till en uppföljning i form av steggrupper med Celebrate Recovery (CR) – ett Kristuscentrerat tolvstegsprogram för alla som vill jobba med sina sår, ovanor och beroenden.
Så på Alpha fick de jobba med sin tro, och när de gick vidare i CR fick de möjlighet att börja jobba med sitt liv och dess bagage. Slussningen in i församlingsgemenskap sedan – och den kan aldrig kampanjen genomföra – måste de lokala församlingarna ta ansvar för.
Så, ingen skugga över Dagen för att man ställer frågor kring uppföljningen av evangelisationskampanjer, tvärtom. Jag hoppas dock att jag genom mina erfarenheter som ung baptistpastor på sjuttiotalet kunnat vidga vyerna för många församlingar.
[ Redaktionschefen svarar: Viktigt samtal om Det finns hopp-kampanjerna ]
