Det är svårt att inte hålla med Lisbet Magnusson som, utifrån sina erfarenheter som präst i Church of England, tycker det är olyckligt om det nu är så att den gamla anglosaxiska ordningen med brudöverlämning blir allt vanligare också i Sverige. Och lika svårt att inte uppfatta det som ett exempel på unga svenska pars bristande samhörighet med en egen tradition; det man har på näthinnan är tjusiga bilder från bröllop skildrade i amerikanska filmer.
Vårt språk präglas sedan länge av anglicismer. Det är inte konstigt om vår stora film- och seriekonsumtion, främst av amerikanska produktioner, kommer att påverka olika delar av livet – till exempel hur vi vill att det ser ut när vi gifter oss.
Jag hörde häromdagen att det numera inte är ovanligt att brudpar bokar flera parallella vigselsamtal – för att testa prästen i syfte att få en som verkligen passar. Visst är det viktigt att brudparet kan känna förtroende för prästen men den här nya trenden verkar ligga på en helt igenom kosmetisk nivå: Det ska vara snyggt, det ska se bra ut.
Jag tror tyvärr att kyrkan själv möjliggjort den här situationen, alltså inte tillräckligt övertygande hindrat framväxten av en folklig uppfattning av de kyrkliga handlingarna som beståndsdelar i en transaktion där kunden har rätt att få det vederbörande har betalat för i och med kyrkoavgiften.
Ytterst skulle exemplet med sanktionering av brudöverlämningar kunna uppfattas som ett symptom på att kyrkan prioriterar att behålla medlemmar framför att fostra lärjungar. Man önskar kanske att det skulle vara möjligt att värna båda storheterna lika mycket; pengar möjliggör ju många goda och fromma verksamheter.
Ett dilemma är förstås att det är en sådan spännvidd mellan vad olika präster uppfattar som objektivt och omistligt.
— Anna Sophia Bonde
Men jag har en stark känsla av att många önskemål tillgodoses, inte för att kyrkan egentligen tycker det är relevant, alltså i samklang med kristen tradition, utan för att det vore jobbigt om familjerna ifråga blev sura om de inte fick som de ville och att det vore tråkigt om de gick ur kyrkan.
Enskilda präster hamnar därför ibland i en liknande klämma som lärare gentemot elevers föräldrar. Läraren pressas att ändra ett i föräldrarnas tycke för lågt betyg; föräldrar kan önska att prästen, låt säga, ska tona ner pratet om Jesus i dopgudstjänsten. I båda fallen saknas en naturlig respekt för läraren/prästen som yrkesperson, som proffs på sitt område.
[ Läs tidigare inlägg | Lisbet Magnusson: Mannen reduceras till en statistroll i brudens show ]
Det är sorgligt om det blir så att yrkets pondus i skarpa lägen devalveras till att handla om att uppfylla “kundernas” önskemål, som Dagens Ledarpodden var inne på. Det ger ju också en helt felaktig bild av kristen tro och kristet liv. Som om ceremonin ifråga handlar enbart eller främst om individuella önskemål, som om det inte funnes något objektivt att förhålla sig till, bortom ytan.
Ett dilemma är förstås att det är en sådan spännvidd mellan vad olika präster uppfattar som objektivt och omistligt. Herrnhutarnas valspråk är så sympatiskt: I allt viktigt – enhet. I allt mindre viktigt – frihet. I allt – kärlek. Tyvärr är vi dock inte eniga i vad som är viktigt och mindre viktigt.
För att ta några exempel: Hur ska kyrkan se på abort, samboskap, prästers medlemskap i ordenssällskap, polyamori, religionsdialog, omgifte efter skilsmässa, partipolitiskt inflytande i kyrkomötet etcetera? För det mesta framställs det som en av kyrkans styrkor: att kunna härbärgera många olika uppfattningar. Men förr eller senare blir det svårigheter, när den enes glädje inför en ny ordning krockar med den andres skepsis inför densamma.
Socialdemokratiska kyrkopolitiker har motionerat om att förbjuda seden med brudöverlämningar. De menar att sådana är otidsenliga och går tvärtemot svensk uppfattning om äktenskapet som ett förbund mellan två jämlika parter.
Flera skribenter (Jonas Eek och Fanny Willman i Kyrkans tidning och Ann Heberlein i Svenska Dagbladet) ifrågasätter om det är rimligt att vilja förbjuda något bara för att man ogillar det. Susanna Birgersson i Göteborgs-Posten tycker det är intressant att de socialdemokrater som nu högstämt hänvisar till “svensk tradition” annars kan verka påfallande ointresserade av densamma och i decennier omfamnat det som är nytt och normkritiskt.
[ Dagens Ledarpodden: Brudöverlämning – ett medeltida otyg eller en ofarlig romantisk gest? ]
Viljan att gå människor till mötes är naturlig, särskilt om man tänker på hur kyrkan förr ofta talat maktspråk. Sådana vill vi inte vara nu, bland annat eftersom det är roligare att säga ja än att säga nej. Man önskar dock att det vore möjligt för präster att behålla en lyhördhet i mötet utan att för den skull kompromettera integriteten i teologi och liturgi.
Om Svenska kyrkan menar allvar med sin förkunnelse om att det är viktigt med mångfald bör hon i alla lägen och på alla nivåer sträva efter en överensstämmelse mellan lära och liv: Övar vi oss i att älska varandra, även när vi tycker olika? Hur handhar vi situationer när det visar sig att vi tycker olika? Kan vi be för våra “fiender”?
Om vi börjar i den änden så kommer inte plan a att vara utrensning, i enlighet med det uttryck som tillskrivs Stalin: Ingen människa – inget problem. Plan a kommer i stället att vara att jag är kallad att älska min broder och syster, som Kristus dött för, så långt det ankommer på mig.
Det verkar nästan patetiskt att ta så stora ord i sin mun, när utgångspunkten var frågan om brudöverlämningarnas vara eller inte vara. Men som bekant är det ju i det lilla vi övar oss för det stora.
