Mats Olofsson har skrivit en bibelförankrad och läsvärd artikel med rubriken Vår kamp handlar om troheten till Jesus Kristus – inte om andlig krigföring. Han varnar för ett överdrivet fokus på djävulen och den andliga striden. Det kristna livet handlar om att vara trogen och trofast Herren Jesus, även när frestelser och prövningar kommer. Jag håller med om att den kristnes kamp är framför allt en kamp mot frestelser och prövningar. Det är vår synd och trolöshet som är problemet, inte djävulen.
Dock förenklar och nedtonar Olofsson betydelsen av andlig krigföring. Överdrifterna på detta område har inte heller dominerat inom den kristna kyrkan. Det har nog varit motsatsen.
Den kristna världsbilden innefattar tron på en andlig verklighet som sträcker sig längre än vad vi kan uppfatta med våra sinnen. Det handlar inte bara om en tro på den treenige Guden. Det innefattar även tron på onda andar och änglar. ”Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna”, skriver Paulus i Efesierbrevet 6:12. ”Hela världen är i den ondes våld”, skriver lärjungen Johannes i Första Johannes brev 5:19.
Det finns en apologetisk poäng med kristen djävulstro. Den ondska som finns i världen, och som inte tycks försvinna med högre bildningsnivåer, upplysningsnivåer och välstånd, den existerar och är ett faktum. Den kristna förklaringsmodellen av ondskan pekar på att vi människor är inte ensamt ansvariga, det finns också onda makter som ligger bakom.
Det leder till att vi inte behöver anklaga människor för allt ont, det finns också osynliga onda makter som påverkar människor. Därför betonade Paulus att den förföljda kyrkan framför allt skulle inse att deras kamp inte var mot kött och blod, den var framför allt mot ondskans andemakter. Genom det perspektivet kunde man undvika att göra människor till sina fiender.
Stefan Swärd
Den liberala teologin och den moderna bibelläsningen “avmytologiserar” Bibeln och dess världsbild.
— Stefan Swärd
Den liberala teologin och den moderna bibelläsningen ”avmytologiserar” Bibeln och dess världsbild. Djävulen, demoner och änglar ses som symboler, uttryck för den världsbild och kunskap som gällde när Bibeln skrevs.
Det moderna paradigmet har blivit rådande i västvärlden. Bibelns demoner har helt och hållet ersatts av olika psykiatriska och medicinska diagnoser. Furstar och väldigheter i andevärlden har ersatts av ideologiernas kamp. Kristna kyrkan har kraftigt påverkats av detta.
Bibeln balanserar mellan två olika perspektiv när det gäller den andliga striden. Dels betoningen att Jesus på korset har vunnit seger över alla fördärvsmakter. Det innefattar ondskans andemakter. Dels att världen fortfarande är i den ondes våld. Det sistnämnda räcker det att titta på tv-nyheterna för att bli övertygad om, det behövs inte någon bibeltro för det.
Vi kristna ska hålla fast vid Jesu fullbordade verk och Jesu seger, samtidigt som vi ska ta på oss hela Guds vapenrustning för att hålla stånd mot den ondes alla listiga angrepp.
Nya testamentet betonar befrielsen från onda andemakter som binder människor och bryter ner deras liv och inspirerar till onda handlingar. Jesus kom för att förmedla befrielse och den kristna kyrkan har i alla tider haft uppdraget att förmedla befrielsen till människor genom förkunnelsen av evangeliet, genom förbön och genom att förmedla befrielse från onda makter.
Olofsson skriver att trots all undervisning om andlig krigföring har kristenheten tappat mark. Förkunnelsen verkar i stället ha bränt marken för evangeliet genom dess många osunda yttringar. Här hänger jag inte med i resonemanget. Visst har kristenheten tappat mark, men knappast beroende på undervisning om andlig krigföring.
Svenska kyrkan som procentuellt sett har tappat mest mark i svensk kristenhet kan knappast anklagas för överdrifter angående andlig krigföring. Nyandligheten har dessutom ökat intresset för en osynlig andlig verklighet och i det perspektivet är kristen demonologi inte längre så extrem. Explosionen av immigrantkyrkor har inneburit framsteg för svensk kristenhet och de är inte direkt präglade av en liberal och inomvärldslig teologi.
Jag håller med Mats Olofsson om att den andliga krigföringen kan överbetonas. Jag tycker dock att en större utmaning i västvärldens kyrka är att andliga krigföringen har bortdefinierats. Olofssons slutpoäng kan jag däremot helt ställa mig bakom: ”När allt är sagt och gjort finns det två sorters människor som vandrar på jorden. Syndare eller benådade syndare, helt beroende av Guds nåd som är ny var morgon!”
[ ”Jag har behövt formulera en teologi som håller även i livets mörka stunder” ]
