Jag var arton år gammal och så där stensäker på min sak som bara en tonåring kan vara, när jag gick en bibelskola. Jag minns särskilt ett tillfälle då en gästtalare jämförde tro med sockervadd och tuggummi. Han sa: ”Tro som sockervadd ser stor och fluffig ut, men när man petar och drar i den krymper den och faller isär. Tro som tuggummi må se liten ut, men den är seg och håller.”
Stensäker på min tro som jag var då visste jag inte att jag skulle få erfara just det han talade om.
De senaste åren har jag undersökt och vänt och vridit på min kristna tro utifrån en övertygelse om detta: sanningen tål att testas. Det som är objektivt sant tål att undersökas, utan att krympa eller dras isär. Detta gäller både matematik och fysik, men även den kristna tron. Sanna påståenden tål trycket av utmanande frågor.
Drivkraften bakom frågor om tron är oftast ett genuint sökande efter sanningen och en förhoppning om att den innefattar Gud. Ändå har jag noterat detta: Inom kyrkliga sammanhang verkar det finnas en rädsla för att ställa nyfikna och, ibland, grubblande frågor. Särskilt frågor som: ”Finns Gud på riktigt?” och ”Varför finns det ondska?”.
Tyvärr reagerar många kristna negativt på grubblande frågor. Jag tror att den främsta orsaken är rädsla:
Rädsla är sällan en bra drivkraft. Det vet både den som läst psykologi och Bibeln.
— Hedvig Rizell
- Rädsla för att tron inte håller och att svaren på frågorna leder till insikten om att Gud inte finns.
- Övertygelsen att tro ska bygga på ”tro”, inte vetande.
- Rädsla för att frågorna skulle skingra mystiken kring tron, vilket är oönskat.
- Rädsla för att förlora sin ledarposition och status, eller att ses som en ”tvivlare” om man uttrycker sina frågor.
- Uppfattningen om att vissa frågor inte är relevanta för tron.
- Och, kanske den största rädslan: Att frågorna skulle leda till dekonstruktion.
En person som vågade ställa ärliga frågor var lärjungen Tomas i Bibeln. Han krävde konkreta bevis för att kunna tro, nämligen att få röra vid Jesu sår. Vad gjorde Jesus? Han uppenbarade sig för Tomas och gav honom de bevis han behövde.
Efter många samtal med andra är min slutsats att vår samtid är full av ”Tomasar” – människor som känner ett starkt behov av att ställa frågor om tro och om hur världen fungerar. Detta gäller både kristna och icke-kristna. Att möta dessa människor utifrån någon av ovanstående rädslor leder ofta till ett skambeläggande och fördummande av personen i fråga.
Rädsla är sällan en bra drivkraft. Det vet både den som läst psykologi och Bibeln. Så, vad skulle hända om vi vågade utmana vår rädsla för kluriga frågor och i stället omfamnade dem?
Min övertygelse är att sanningen tål att testas. Därför har vi, om Gud finns på riktigt och Bibeln är sann, ingenting att vara rädda för. Jag har sett att när människor får utrymme att pröva och reflektera tillsammans leder samtalen ofta till en fördjupad tro. Det är sunt att ifrågasätta och ifrågasättas när man söker efter sanningen.
Den massiva vågen av dekonstruktion som vi ser i dag beskrivs oftast i negativa ordalag. Det ligger i ordets mening att det är negativt – dekonstruktion. Samtidigt finns det osunda ting som bör dekonstrueras.
När tro formas är det i samverkan med andra människor som färgar ens tro. Då följer inte bara tron på Jesus och Bibeln med utan även normer och subkulturella ”pålägg” – som kan handla om människosyn, gudsbild, politik med mera. Osundhet och felaktigheter bör dekonstrueras. Viss dekonstruktion är positivt.
Min tes är att rädslan för dekonstruktion kommer av att man missat ett fundamentalt nästa steg: rekonstruktion. Konstruktion leder till dekonstruktion, där det osunda slipas bort, och sedan följer förhoppningsvis rekonstruktion. Sockervadd förvandlas till segt och slitstarkt tuggummi, för att använda min tidigare metafor.
Men hur ska man kunna börja rekonstruera om man blir skambelagd i steget före? Det är inte konstigt att människor ger upp på både tro och kyrka när det saknas utrymme för att ställa frågor. Man fastnar i dekonstruktionen utan hjälp att ta sig vidare.
Jag tror att vi behöver bli bättre på att älska Gud och älska människor. Älskar vi andra nog för att välkomna dem i gemenskapen, även som sökare? Litar vi på att Gud klarar både sökande och otro, och att han med tålamod möter den som söker? Om han är densamme i dag som i går, så gör han som med Tomas. Han möter människor där de är.
Vet du vad som hände med Tomas? Enligt kyrkohistorien reste han längst av alla apostlarna, ända till Indien, för att berätta om Jesus. Jag vågar bara drömma om vad som skulle ske om vi i dag vågade omfamna 2000-talets ”Tomas”.
