När Anne Franks minnesstaty blir vandaliserad med ordet ”Gaza” – ja då har ännu en gräns passerats. Men gränsen har egentligen passerats för länge sedan; när svenska judar inte längre öppet vågar bära davidsstjärnan, när antisemitiska budskap öppet skanderas på svenska universitet eller när en israelisk judinna inte kunde gå säker på Malmös gator och torg utan dödshot och poliseskort. Efter andra världskriget lovade västvärlden aldrig igen – men vi är nu på väg att bryta det löftet. Det är vår generations största skamfläck.
Sedan Hamas skoningslösa terrorattack mot Israel den 7 oktober förra året har vi bevittnat en utveckling som jag aldrig trodde att jag skulle få se i den demokratiska västvärlden. Den antisemitism som vi nu låter gödas öppet i Europa är en av nutidens största utmaningar och ett hot mot vår västerländska värderingskompass.
Den naivitet som nu också präglar samhällsdebatten är ett hot mot en fortsatt demokratisk utveckling i såväl Sverige som resten av världen.
Det är inte med stolthet jag bevittnar den senaste värderingsutvecklingen. Israel bedriver ett försvarskrig mot en terrororganisation vars uttalade mål är att upprepa 7 oktober tills det inte längre finns något judiskt liv kvar. Jag har personligen, i tältlägret på Stockholms universitet, mött människor som öppet förnekar eller rättfärdigar den skoningslösa slakt av män, kvinnor och barn som Hamas utförde i Israel den 7 oktober.
Det var Hamas som bröt vapenvilan och det är Hamas som bär ansvar för det fruktansvärda krig och den humanitära kris som pågår i Mellanöstern. I den ståndpunkten måste västvärlden enas för att vi ska få slut på det mänskliga lidande vi nu bevittnar till följd av konflikten – både i Gaza, i Israel och i resten av världen. Man har all rätt att kritisera Israels krigföring, men den antisemitism som florerar som följd kan inte rättfärdigas i vår demokratiska värderingskompass.
Det är dags att markera avstånd mot den antisemitism som den rörelsen nu öppet skanderar på gator och torg – främst på våra universitet.
— Rakel Friberg
Det var med rädsla jag gick in på Stockholms universitet för terminens sista tenta. Det var med rädsla för mina judiska vänners trygghet. Det var med rädsla för samhällsutvecklingen, och det var med rädsla för att mitt universitet låter det pro-palestinska tältlägret öppet stoltsera med det budskap som Nordiska motståndsrörelsen, NMR, skriver på sina banderoller.
Det är med rädsla för att den plats som ska vara en fristad för alla inte längre är en fristad för den judiska minoriteten. Snart startar terminerna igen på våra svenska universitet – och vi måste se till att säkra judiska och israeliska studenters trygghet.
När Anne Franks staty blir vandaliserad, då har ännu en gräns passerats och vi måste värderingsmässigt markera mot den rörelse som vidtar sådana metoder. EU, Europa och Sverige måste alla ta ansvar i kampen mot antisemitismen, inte minst på de svenska universiteten. För det kommer kräva en gemensam kraftsamling för att bryta den farliga trend som nu pågår – med ökade antisemitiska hatbrott och en glorifiering av terrorsekten Hamas.
[ Steven Crosson: Stoppa judehatet på universiteten ]
Det är dags att agera. Det är dags för svenska universitet att ta avstånd från tältlägren. Det är dags att markera avstånd mot de övertramp som gång på gång begås av den propalestinska rörelsen. Det är dags att markera avstånd mot den antisemitism som den rörelsen nu öppet skanderar på gator och torg – främst på våra universitet.
De händelser som ledde till skräckhistorierna man fick höra i skolan av Förintelseöverlevare – det börjar nu likna dagens nyhetsnotiser. När vi inte kan bekämpa vågen av antisemitism, då har vi som demokratiskt samhälle misslyckats. Nu när terminsstart närmar sig på våra universitet hoppas jag se en handlingsplan för hur vi säkrar judiska studenters trygghet i vågen av antisemitism. Vi lovade aldrig igen – och det är dags att börja agera för att kunna hålla det löftet.
