Samuel Björkering har hittat ett hem i Katolska kyrkan (6/8). Många gör denna resa till högkyrkligheten. Det finns ingenting i detta jag kan eller vill kritisera, för de kyrkorna har mycket att erbjuda som inte finns i frikyrkorna. Jag kommer här utvidga min syn på tidsandans hot mot Kristi kropp.
Högkyrkligheten har fler ritualer och är mer historiskt förankrad än frikyrkorna. Ritualer har risken att göra tron mekanisk, men har även psykologiska fördelar och en förmåga att få oss att påminnas om och förstå det ordlösa i tystnad.
Faran med högkyrkligheten är att många kan bli kulturellt kristna och därför påverkas av tidsandan. Men frikyrkornas problem är att de kan förbländas av tidsandan genom en individualistisk övertro på sig själva, i stället för att förtrösta på Kristus.
Högkyrkligheten har större motståndskraft mot förändringarna, de sker men tar längre tid. Frikyrkornas föränderlighet beror på dessas förtröstan på enskilda ledare i stället för på traditionen. En annan orsak är en övertro på den inre rösten. När de troende inte kan skilja mellan sin egen och Guds röst kan det skapas många narcissistiska småpåvar som blir hårda grindvakter som påverkas av tidsandan mer än de förstår.
Det finns en hårfin gräns mellan radikalitet och högmod. Många glömmer bort att ödmjukhet är en dygd och att Jesus sa: ”Saliga är de som är fattiga i anden.” De fattiga i anden upphöjer inte sig själva, söker inte onödiga konflikter, försöker hålla fred med alla, gör sina goda gärningar och ber sin bön i det fördolda och så vidare. Men i en reklaminfluerad tid påverkas även kristendomen av pr och image, vilket märks tydligast hos megakyrkorna. Det är mer yta än innehåll.
I dag finns det två moderna sjukdomar som påverkar nästan varje individ. Den första är en övertro på rationalitet, vilket var Dostojevskijs kritik mot Katolska kyrkan. Detta har skapat den moderna vetenskapen men även en tro att det mätbara är det enda som existerar. Den andra är en prestationsinriktad individualism, som enligt Chesterton berodde på Luther. Detta har skapat ett välfärdssamhälle men börjat urarta i autonomitet och narcissism.
Vi bör vara som barn och likt ett barn erkänna att vi inte vet allt.
— Emanuel Almroth
Vår tid är oerhört polariserad och kan skapa en fanatisk och obarmhärtig tvärsäkerhet hos många som aldrig vill erkänna att de har fel. Detta får det spännande och varma i tron att försvinna. För vi bör vara som barn och likt ett barn erkänna att vi inte vet allt. Många anser att deras samfund har den närmast fullständigt korrekta bibeltolkningen. Varje samfunds dogmer blir orubbliga axiom, och majoriteten av konflikter mellan kristna är baserat på olika tolkningar.
[ Läs tidigare inlägg | Emanuel Almroth: Det trendiga riskerar göra kyrkan världslig ]
Det är svårt att tolka en text och Bibeln bortom sin egen erfarenhet. Jag tror också att den personliga tolkningen blir ett sätt att skapa en unik relation med Gud genom den helige Andes vägledning, men traditionen behövs för att man inte ska hamna på villovägar. Bibelns alla nyanser kommer inte att uppenbaras för en enda människa, då skulle Kristi kropp bli onödig. Vi har däremot fått det viktigaste uppenbarat, vilket handlar om Jesus och vår frälsning.
Guds ord är oändligt djup och kan därför ses på olika sätt i olika miljöer och omständigheter. Samtidigt är det inte som de postmoderna tror att allt kan betyda allting, för varje liknelse och metafor sätter upp gränser. Kallar jag min fru en sparv så säger det något annat än om jag kallar henne för en padda. Detta tolkas helt annorlunda i en kultur där paddan är vis och sparven slösaktig.
Gud i sin oändliga kreativitet har skapat oss var och en till en unik kroppsdel och vi kommer uppfatta olika nyanser av Gud och hans ord och därför behöver vi varandra. Därför kan det finnas många variationer och mångfald i teologin. Detta är inte en svaghet hos kristendomen, snarare tvärtom. En av de egenskaper som gjort kristendomen så framgångsrik är att den å ena sidan är enkel och självklar så att ett barn kan förstå den, och å andra sidan komplicerad och mystisk så att inte ens den visaste kan förstå allt.
Vi kristna – oavsett samfund – behöver varandra för enhet. Trosbekännelsen är det centrala, alla som bekänner sig till den är mina trossyskon. En delad etik är också viktig för enhet, men där gäller det att göra en skillnad mellan moral och sociala konventioner, som många dock förväxlar. Sociala konventioner är människobud som gör trösklarna till kyrkan för höga genom att förbjuda vissa personlighetsdrag, musikgenrer, kortlekar, maträtter, film och sport. En bohemiskt slarvig person som aldrig kommer i tid är irriterande för vårt punktliga prestationssamhälle, men dessa egenskaper är i sig inte en synd. Liberalteologer kan dock förvränga detta och mena att all etik är konventioner.
Varje troende är kallad till sin tid och kultur, inte för att vara en kameleont utan för att vara salt och ljus. Detta ljus kommer dock lysa på olika sätt beroende på var det befinner sig. Ingen är fullständigt Jesuslik, men vi blir det tillsammans i Kristi kropp. Det handlar inte om att alla samfundsledare skakar hand med varandra och skapar en institutionell enhet, utan snarare om en enhet på gräsrotsnivå.
