I en ledarartikel (Dagen 8/8 -24) sätter Öyvind Tholvsen ljuset på en växande problematik i många av dagens frikyrkor. Svenska kyrkans organisation har naturligtvis en given maktstruktur på sitt eget sätt. Som reaktion på detta föddes redan under 1800-talet den svenska frikyrkliga rörelsen, som i första hand blev kongregationalistisk, alltså fria församlingar i samverkan och gemenskap.
Det är en oroande utveckling om de lokala fria församlingarna hamnar i en motsatsställning gentemot sitt samfunds nationella ledning. Uppdraget att vårda den relationen ligger i första hand hos samfundsledningarna, som fått församlingarnas mandat och förtroende att samla, samordna och inspirera de många församlingarna. Detta måste ske i en levande samverkan med församlingarnas ledarskap, men eftersom en betydande makt getts till samfundsledningarna behöver demokratin stärkas och ömsesidigheten vårdas.
Ett uttryck – utan biblisk förankring – som kommit att påverka utvecklingen inom exempelvis Equmeniakyrkan är ”en överordnad tillsynsfunktion”. Equmeniakyrkan tycks i sin strävan efter förändring söka en maktuppdelning närmast att beskriva som en delning mellan vigningstjänst och lekfolk, där man i praktiken formar en episkopal funktion, även om andra begrepp används i frikyrklig kontext.
Equmeniakyrkan, bildad 2011, karaktäriseras som samfund i huvudsak av en kongregationalistisk församlingssyn, där församlingens självständighet betonas mer än i episkopala kyrkor. Detta var dock ingen självklarhet med tanke på bildarsamfundens olika grundsyn. Utvecklingslinjen i dag tycks mera gå i synodal riktning och mot en episkopal modell, för att referera till Öyvind Tholvsens analys.
Frågor man kan ställa sig är om denna utveckling är ett uttryck för ett samlande av makt hos centrala strukturer? Handlar det om att skapa en form av ”sluten grupp” bakom kulisserna?
— Peringe Pihlström
I diskussionen inför årets kyrkokonferens om stadgar, kyrkoledare och föreslagna kandidater kan man lägga märke till denna brytning mellan en kongregationalistisk och episkopal syn. De förslag som kommit fram från kyrkostyrelsen om stadgeändringar verkar vara till nackdel för enskilda medlemmars möjlighet till inflytande, och lokala församlingars frihet i tolkningsfrågor som avviker från bekännelsen i Equmeniakyrkans dokument ”Teologisk Grund”, och det har fått ett antal församlingar att reagera med motförslag till kyrkokonferensen under ropet ”värna demokratin”.
Frågor man kan ställa sig är om denna utveckling är ett uttryck för ett samlande av makt hos centrala strukturer? Handlar det om att skapa en form av ”sluten grupp” bakom kulisserna, eller är det ett uttryck för en tystnadskultur eller avdemokratisering som man kan observera i samhället i stort? Har frikyrkorna svårt att uppbåda kraft till motstånd mot denna utveckling?
[ Öyvind Tholvsen: Mer rättning i leden inte en självklar väg framåt för samfunden ]
Den grundtanke som många av oss, med bakgrund inom frikyrkor med väckelserörelse-rötter har med oss, är den bild av församlingsliv som kommer oss till mötes i Nya testamentet. ”Vad står skrivet” var från början det som gav inriktning åt församlingsbygget. Att organisera sig i samfund tillkom relativt sent, i många fall som en praktisk lösning, inte något annat.
Svensk väckelserörelse under 1800-talet föddes i en kongregationalistisk jordmån. Detta var ingen självklarhet, eftersom den evangelisk-lutherska kyrkans dominans till mitten av 1800-talet var total, kanske större än i något annat europeiskt land. Det är viktigt att förstå att de som stod i ledningen för den baptistiska rörelsen inte bara stred för troendedop eller nattvardssyn: de stred också för frihetlighet, jämlikhet och demokrati gentemot den dåvarande statskyrkan. Detta var ödesfrågor för troendeförsamlingarna, som kom att leda människor till en medveten tro, som blev till en av de frimodigaste planteringsrörelser som förekommit, och som påverkade och ändrade kyrkolivet i Sverige och Europa från tidigt 1800-tal fram till 1950-talet.
[ Frida Park: Ny kyrkosyn i Equmeniakyrkan väcker frågor ]
I denna rörelse var den lokala församlingens fria ställning odiskutabel. Samverkan mellan församlingarna byggde på frihet, gemenskap och mission, och blev livsbetingelser för rörelserna. De rörelser som såg dagens ljus under denna epok hade sett kyrkligt förtryck och den förföljelse som en maktkyrka kan utsätta oliktänkande för. Det blev bakgrunden till att rörelsernas ställning byggde på att motverka sekterism, kyrklig maktställning och förtryck. Inspirationskällorna fann väckelsefolket i Nya Testamentets tankar om allas kallelse till tjänst, det allmänna prästadömet och svaret på Jesu befallning att alla ska gå ut med evangeliet till alla. Församlingen blev det naturliga gensvaret på denna förståelse av Skriften, men aldrig som en församling i form av en maktorganisation eller enbart en organisatorisk apparat.
När den nytestamentliga församlingstanken drivs tillbaka hotas den gemenskapsbaserade kyrkan av att förlora sitt liv som gemenskap mellan de troende till en kyrkoorganisation med maktfrågor i centrum.
