När det nu är dags att avsluta denna debattomgång kring religionstrauma och dekonstruktion konstaterar jag att det blivit ett angeläget och gott samtal i denna tidning. Samtalet har präglats av omsorg, värme, och respekt.
Utöver det som tidigare skrivits om traumatiska upplevelser i kyrkliga sammanhang har ytterligare fem röster gett sina bidrag. Som jag uppfattar enas vi i en gemensam önskan att dessa frågor ännu mer ska tas på allvar. Och därmed lever ett hopp om förändringar i positiv riktning.
Replikerna har skrivits utifrån egna erfarenheter och utifrån mottagande av andras livsberättelser i själavårdande samtal. När jag läser de fem replikerna, med reflektioner och berättelser över flera decennier av frikyrkligt församlingsliv, blir jag påmind om mina erfarenheter som pastor och själavårdare. Under mina första 20 år (1981-2001), arbetade jag i församlingstjänst i tre olika medelstora pingstförsamlingar. Först som ungdomspastor och så småningom som församlingsföreståndare. Ganska tidigt kom jag i kontakt med människor som hade vuxit upp i dessa (och andra) frikyrkoförsamlingar och där gjort erfarenheter som gett dem sår, ibland till och med självmordstankar som följd. Det blev många samtal och jag fick ta del av berättelser av vitt skilda slag. En del tydliggjorde att det inte fanns något intresse av att återvända. Eller ens ha något mer med en kristen kyrka att göra.
För många som fanns kvar i sina församlingar var detta oerhört sorgligt. Särskilt då vänner och familjer hade splittrats. Olika försök gjordes för att skapa mötesplatser och utrymme för samtal. En del försonande processer kom i gång och jag minns med glädje och tacksamhet att det gav god eftersmak.
När missförhållanden i kristna kyrkor och samfund gör det möjligt att människor utsätts för trauman av olika slag måste vi göra vårt yttersta för att skapa en förändring.
— Roland Stahre
Tyvärr fanns också röster som inte gillade det som pågick. Det ansågs inte tillräckligt radikalt och andligt att lyssna till ”avfällingar”. Det här missnöjet spred sig på ett sorgligt och kvävande sätt. I vissa sammanhang har det mynnat ut i konflikter och oförsonlighet, vilket sällan lockar fram de bästa sidorna hos oss människor.
I efterhand har jag kommit att tänka på hur det ofta kunde talas om dem som hade lämnat, eller om dem som allt mer sällan kom till kyrkan. Det kunde förekomma nedlåtande kommentarer om dessa ”avfällingar” då de ansågs ha kommit att bli en belastning för gemenskapen. ”Lik i lasten” – ett förfärligt uttryck, men en slående bild – var något vi hörde sägas, samtidigt som den rådande tystnadskulturen tyvärr kvävde de protester mot detta språkbruk som annars kunde hörts från många goda människor.
För egen del var min ”omsadling” till arbetet med själavård i Sjukhuskyrkan och Svenska kyrkan inte ett resultat av en konflikt. Men det gav mig nya och viktiga perspektiv. Dels kom jag in i ett vardagsarbete där de flesta möten och samtal jag hade var med människor som inte var kyrkvana. Och dels att den jag mötte inte var en i mängden av några som skulle lyssna på vad jag hade att säga i en predikan.
Det är oftast så här, i rollen som själavårdare, berättelserna om religionstrauman har nått och fortfarande når mig. Ofta i återkommande samtalsserier, ibland inför livets slut. Utifrån mina samtal kan jag bekräfta det Stig Öberg funderar över: frikyrkan bär än i dag ett arv från puritanismen, med konformitetskrav som gör människor illa.
När jag nu avslutar denna text har jag precis läst min dagliga läsning ur Påve Franciscus andaktsbok Custodians of Wonder (Silentium): ”Vi har förmågan att bygga en mänsklig bro varje gång vi håller någons hand. Även när broar rasar måste vi hålla ut och söka efter sätt att återuppbygga dem.”
Jag återvänder till de tre grundläggande punkter som fanns med i min första artikel: insikten om utanförskapets smärta, att den som äger berättelsen måste få komma till tals och att syftet med aktivt och uppmärksamt lyssnande är att läka sår.
[ Läs tidigare inlägg | Olle Hansson: Vid kyrkfikat vill ingen tala om tro och tvivel ]
PO Flodström uttryckte viss tveksamhet till (det han uppfattar som) min strategi: att bara ”lyssna aktivt och uppmärksamt, utan att döma”. Han menar att den ”är olämplig att implementera som generellt tillvägagångssätt”. Självklart inser även jag att då konflikter uppstår måste de hanteras därefter. Flodström uttrycker det mycket väl: ”Vi behöver acceptera varandras erfarenheter som jämbördiga utan att stänga in varandra i roller som offer och förövare. Då kan vi tillsammans spränga murar, bygga broar och lära oss av vår gemensamma historia – i stället för att tillåta den bestå som ett öppet sår och obearbetat trauma hos båda parter.”
Men när etiska och strukturella missförhållanden i kristna kyrkor och samfund gör det möjligt att människor utsätts för trauman av olika slag måste vi göra vårt yttersta för att skapa en förändring. Därför fortsätter detta att vara av högsta prioritet för mig. Om du som läsare vill är du välkommen att slå följe. Ett tips är då: spara på åsikterna, se dig själv i spegeln och fråga: vem och hur vill jag vara i det här?
[ Läs tidigare inlägg | Stig Öberg: Ska vi vinna många måste vi också kunna vårda varandra ]
