Det är med en irriterad suck jag läser Cilla Erikssons debattartikel på Dagen.se (25/7). Hon hävdar med säkerhet att alla, ja, alla, som är över 30 år och singlar är det på grund av någon inre sårbarhet som de behöver gå i terapi för. Den sårbarheten leder till kravlistor och orimliga förväntningar på en partner. Det är inte brist på bra kvinnor eller män, det är fel på dig, är Cillas tes. Men där har Cilla faktiskt fel.
Det är nämligen brist på män. Det finns vid det här laget en hel del statistik som visar att de flesta frikyrkor i Sverige består av ungefär 70 procent kvinnor. Det är ingen svår matte att räkna ut att det inte finns män till alla. Om alla män i en församling på 100 personer gifter sig med var sin kvinna är det fortfarande 40 kvinnor kvar. Om vi också tar i beaktande att det måste finnas någon form av personkemi för att personer ska gifta sig med varandra kan vi nog räkna med att cirka 50 kvinnor ”blir över”. Alltså halva församlingen. Att inte ta denna statistik i beaktande är vansinnigt.
Jag var själv en så kallad ”kristen singeltjej” under många år. Jag längtade efter att träffa någon, hoppades och letade. Redan i början på 20-årsåldern började de välmenande men ack så klantiga kommentarerna komma. Varför har inte du träffat någon? Är du rädd för att gå in i en relation? Du är för kräsen! Har du funderat på om du är lesbisk? Jag tog åt mig av kommentarerna och drog slutsatsen att det måste vara fel på mig. Kanske är jag inte en sådan person man blir kär i? Och jag är nog för kräsen!
Var jag för kräsen? Ja, på ett område. På min ”kravlista” fanns en enda punkt. Han måste vara kristen. Allt annat var otänkbart för mig. Jag hade suttit på otaliga ungdomssamlingar i kyrkan och hört om hur ”farligt” det var att bli tillsammans med en kille som inte var kristen. Det skulle leda till att jag skulle ge upp min tro och våra framtida barn skulle hamna i helvetet. Eftersom jag var väldigt mån om att vara en god kristen kunde jag inte ta några risker. Och även om jag inte helt och fullt köpte denna skrämselpropaganda så var det så klart viktigt för mig att dela livet med en man som hade samma tro. Någon jag kunde be och läsa Bibeln tillsammans med.
[ ”I dag känner jag ingen skam över att vara singel” ]
Jag hade suttit på otaliga ungdomssamlingar i kyrkan och hört om hur “farligt” det var att bli tillsammans med en kille som inte var kristen. Det skulle leda till att jag skulle ge upp min tro och våra framtida barn skulle hamna i helvetet.
— Hanna Holmin
Att hitta en kristen man kan låta som ett enkelt krav, men det visade sig vara väldigt svårt. Jag tänkte som sagt att det nog var fel på mig som inte lyckades blir kär i rätt person. Jag började försöka ändra på mina känslor. Om någon visade intresse för mig försökte jag bli kär, fastän jag inte alls var intresserad. Jag skulle ju inte bry mig om sådana ytliga saker som utseende. Eller intressen. Eller personlighet. Eller något över huvud taget förutom att han var kristen. Min kravlista var kortare än vad som egentligen var sunt.
Vändpunkten kom när jag fick reda på hur det faktiskt står till med proportionerna kvinnor/män i frikyrkan, när jag första gången hörde ordet ”kvinnoöverskott”. Jag insåg att jag stod inför ett val: Antingen kan jag behålla kravet på att min blivande make måste vara kristen, och då blir jag med stor sannolikhet ensam resten av livet. Eller så måste jag öppna mig för att träffa en man som inte är kristen.
[ Anton Torstensson: Försök inte lära oss singlar vad vi ska göra bättre ]
Det var inget lätt val på något sätt, men efter en lång brottningskamp landade jag i alternativ två. Jag ville ta emot kärleken när den kom, oavsett om han var kristen eller inte. För fyra år sedan, när jag var 33 år, träffade jag min nuvarande make. Han visste ingenting om Gud och hade aldrig satt sin fot i en kyrka. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle prata med honom precis som att han var kristen, och sedan fick han ställa frågor om han ville. Det gjorde att det ganska snabbt blev tydligt för honom hur viktig tron var i mitt liv. Han ville följa med till kyrkan för att se vad jag ägnade mig åt där.
I dag är han lika aktiv i vår församling som jag. Vi ber och läser Bibeln tillsammans. Några barn har vi inte än, men om vi får det hoppas jag innerligt att de slipper höra samma idiotiska kommentarer som jag fått höra. I stället skulle jag vilja leda dem in i en så pass stark och trygg tro att den inte försvinner bara för att de blir kära. Visst är det ingen garanti att en okristen blir kristen bara för att man är tydlig med sin tro. Jag hade tur. Hade det visat sig att min man varit direkt negativ till allt mitt prat om Gud så hade vi kanske aldrig gift oss. Då hade jag fått lämna honom, men inte min tro.
Tillbaka till Cillas tes. Kan det vara så att vi behöver gå i terapi för att bli redo för en kärleksrelation? Ja, ibland. Eftersom jag jobbar som psykolog har jag både bedrivit terapi med andra och gått i terapi själv. Jag har fått uppleva hur livsförvandlande terapi kan vara, både för egen del och när jag har fått hjälpa andra människor. Så grattis till Cilla som har påbörjat denna resa. Jag önskar henne all lycka på vägen och hoppas att hon till slut når sitt mål att kunna gå in i en relation. Men jag orkar faktiskt inte höra en enda person till säga att det är fel på alla som inte gift sig innan 30. Det skadar mer än ni tror.
[ Cilla Eriksson: Har du inte träffat nån efter 30 är det kanske du som bör ändra på dig ]
