Att dela sin livsberättelse, historien om varför man av olika anledningar backat undan och lämnat sin kyrka, är att bjuda in andra till sitt allra innersta rum, själens hemvist, in i det sköra och brustna. Det måste vara den högsta form av mod att öppna den dörren för andra och tillåta sig vara genomskinlig och sårbar och dela med sig av det som under lång tid smärtat eller plågat.
Roland Stahre skrev en viktig debattartikel på det här temat i vilken han bland annat nämnde hur viktigt det är att vi slutar vara rädda för att ta del av upplevelser som går på tvärs med våra egna positiva. Jag är tacksam till de människor som vågar ta det steget, dels för att jag hoppas att de ska få hjälp att läka, dels eftersom jag tror att deras berättelser på ett alldeles särskilt sätt kan hjälpa oss att tränga djupare in i det äkta och ärliga. Om vi vågar ta vara på berättelserna och lärdomarna kan de göra församlingen bättre, klokare, varmare. Och färre kommer känna sig tvungna att lämna.
Som pastor har jag genom åren fått ta del av åtskilliga tunga berättelser, och att människor delar sin historia med mig ser jag som ett stort förtroende. Men det är med stor sorg jag ser, hör och läser att berättelserna blir fler och fler.
Människor delar sina livsberättelser på offentliga plattformar där vi alla kan ta del av dem; kanske sker det i tv-program eller i bokform, eller som alldeles nyligen i Dagen då Olle Hansson delade historien om sin väg ut ur den rörelse i vilken jag själv tjänat som pastor under större delen av mitt liv.
Vi som är ledare och är tacksamma över det sammanhang vi finns i behöver tvärtom närma oss de svåra frågorna om varför andra backar.
— Beryl Lindeman
Varje livsberättelse är unik och behöver bearbetas på olika sätt och med stor varsamhet, men jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är att varje berättelse lyssnas på med respekt och förvaltas med ömhet. Det såriga, det besvikna, det arga, det krossade och mörka. Det kan göra ont, också i mig som lyssnar, men det måste få göra ont.
Just för att jag är tacksam för det sammanhang som format mig och som jag tjänar i, just för att jag möter så många som älskar sin församling och där finner djup gemenskap, just för att jag tror på att församlingen kan vara en helande miljö, just därför har jag ett ansvar att lyssna och försöka förstå de tunga berättelserna.
För bakom varje berättelse står en människa med sitt bultande hjärta i handen och önskar bli tagen på allvar. Vårt ansvar som ledare, och då menar jag alla som har någon sorts ledarposition i en församling, handlar om att inte backa in i tystnaden – det skapar bara spekulationer och rädsla.
Vi som är ledare och är tacksamma över det sammanhang vi finns i behöver tvärtom närma oss de svåra frågorna om varför andra backar. Vad vi inte behöver är att gå i försvar, inte heller generalisera eller bagatellisera det som andra upplever som stort och smärtsamt.
Vi behöver också undvika att komma med motbilder. PO Flodström var inne på det senare i sin debattartikel. Om jag förstår honom rätt menar han att viljan att lyssna och förstå behöver gå åt båda håll för att ingen ska låsas fast i en offer-förövare-roll. Men om målet är att återupprätta förtroende ska vi vara försiktiga att för snabbt komma med motbilder och visa på den goda församlingsgemenskapen, den som upplevs svår och som ifrågasätts. Om vi vill förstå varför någon dragit sig undan behöver vi välja lyssnandet och spänna en bro av sant ledarskap så människor kan vandra över utan rädsla.
Om vi lyssnar noga – bakom kritiken, bakom de hårda och ibland aggressiva orden – hör vi att det döljer sig en längtan efter förändring. Vi kan göra den stora upptäckten att det avstånd som uppstått mellan församling och dem som backat ur den kan bli församlingens mest kreativa rum. Är vi lyhörda kan vi förstå vad i församlingens arbete det är vi behöver prioritera, vad vi behöver förändra.
Förnyelse och förändring uppstår inte genom att skapa nya sätt att göra samma sak eller nya aktiviteter utan när den enskilde tar sin längtan efter äkthet på allvar. Och i den längtan tror jag vi kan mötas, både vi som är kvar och de som valt att lämna. Det kan leda till återupprättad gemenskap och större förståelse, växt och helande.
[ Läs tidigare inlägg | Olle Hansson: Vid kyrkfikat vill ingen tala om tro och tvivel ]
Det kan leda till en hemkomst, för många vill vara en del av lösningen i en förnyelse. Vi kan lära oss hur vi ska nå människor som söker en trovärdig gemenskap och en Gud som är full av nåd. Vi kommer säkert också få uppleva att vi behöver gå skilda vägar, men då med lättare bagage. Uppriktiga samtal ger större tillit till varandras goda vilja och vår blick på varandra blir mer barmhärtig.
Genom att se det akuta behovet av öppenhet, dialog och fördjupning är min förhoppning att frikyrkan ska kunna skriva en ny berättelse. Genom att ta vårt ansvar och lyssna in varandras längtan, lämna prestige och färdiga svar bakom oss och mötas som jämbördiga i tron, utan att polarisera.
De som lämnat har ett värdefullt budskap åt oss som stannar kvar: våga lämna ytan och borra djupare för att där höra tonen i varandras innersta. Det kommer inte leda till att alla tycker lika om allt, men förhoppningsvis till att vi inser att vi behöver varandra ändå. För visst är det så: Vi behöver inte fler verksamheter – vi behöver varandra.
[ Läs tidigare inlägg | Stig Öberg: Ska vi vinna många måste vi också kunna vårda varandra ]
[ Läs tidigare inlägg | Roland Stahre: Själavård ska inte användas till att tala människor till rätta ]
