Liksom Marie Nylén Utbult, som i en debattartikel lyfte fram hur kärleksspråken kan vara goda redskap i en relation, läste jag för en liten tid sedan Emma Audas krönika i Dagen om kärlekens fem språk. Jag hajade till, och fascineras över att man kan ha så helt olika uppfattningar om vad dessa kärleksspråk leder till!
Audas menar att författaren till boken om Kärlekens fem språk, Gary Chapman, är barn av sin tid och att kärleksspråken passar väl in i den individcentrerade kultur vi lever i. Jag håller helt med om att vi lever i en individ- och självcentrerad tid, men i motsats till henne så anser jag att kärleksspråken är en motkultur till självcentreringen.
Som nygift ville jag förstås få min fru att känna sig älskad av mig. Mina tafatta försök gjorde henne förvisso medveten på ett intellektuellt plan om min kärlek till henne men de bidrog inte till att hon kände sig mer älskad.
Jag fann det för min del ganska enkelt att i stort sett alla fredagar komma hem med en bukett rosor med förhoppningen att det skulle falla väl ut. Trots att jag ganska snart upplevde att det inte fick önskad effekt fortsatte jag av bekvämlighet. Och det är i sådana situationer som jag tycker att Chapman har ett så viktigt ärende till vår självcentrerade kultur.
Kärlek, inte minst i ett , handlar mer om att ge än att få, precis som Nylén Utbult så klokt skrev i sin artikel: ”din största uppgift är att älska – inte bli älskad på ‘rätt sätt’”. Till det vill jag tillägga: Älska inte främst på det sätt du finner enklast utan sträva efter att älska så som den du älskar vill bli älskad. Den läxan fick jag lära.
Kärleksspråken är bra för hållbara och livslånga äktenskap.
— Micke Gunnardo
Det var först när jag ett par år senare in i vårt äktenskap läste Chapmans bok som jag blev pinsamt medveten om att jag främst fokuserat på hur jag ville visa min fru kärlek och inte främst på hur hon ville bli älskad. Boken hjälpte mig att aktivt flytta mitt fokus från mig själv till min fru.
Så även om vi inte kan eller ska kräva att bli älskade ”på rätt sätt” kan vi sträva efter att älska varandra ”på rätt sätt”. Det är en stor skillnad. Den skillnaden upplevde vi tydligt då jag började fokusera på att främst bli bättre på att ge tid till min fru, vilket är hennes primära kärleksspråk.
I bokens inledning skriver Chapman: ”Om vi vill att han eller hon ska vara mottaglig för den kärlek som vi försöker kommunicera, då måste vi uttrycka den på hans eller hennes kärleksspråk. När du väl har identifierat och lärt dig tala din partners främsta kärleksspråk, då är jag förvissad om att du har fått nyckeln till ett långvarigt äktenskap som är byggt på verklig kärlek.”
Jag delar Marie Nylén Utbults erfarenheter av vilken betydelse dessa språk haft för äktenskap – mitt eget och andras. I snart 20 år har jag jobbat som parterapeut och mött flera hundra par. Den klart mest frekventa återkoppling jag får från paren är till vilken hjälp det har varit för dem att dels upptäcka varandras primära kärleksspråk och dels få hjälp att hitta goda vanor i vardagen att tala dessa språk.
Livet är fullt av fantastiska paradoxer och paradoxen här är att ju bättre jag blir på att främst tala min partners primära kärleksspråk ju mer fri blir jag att visa kärlek på de sätt som är mest naturliga för mig – kärleksuttryck som kan bli grädden på moset för honom eller henne.
Med andra ord: hade mannen i Audas exempel först sett till att älska sin fru genom att tala hennes primära kärleksspråk, som i detta fall var gåvor och kärleksfulla ord, hade hon med största sannolikhet också uppskattat hans lojalitet och tillgivenhet på ett helt annat sätt.
Kärleksspråken hjälper mig att flytta fokus från mig själv till min partner och sann kärlek är utgivande och inte självisk. När par får hjälp att praktisera utgivande kärlek leder det till välsignelse. Jag upplever denna välsignelse så gott som dagligen i mitt eget äktenskap och får det kontinuerligt bekräftat från så många andra. Därför är min erfarenhet att kärleksspråken är bra för hållbara och livslånga äktenskap.
