Roland Stahre, som på debatt lyft frågan om hur vi bemöter människor som dekonstruerat sin tro eller har religionstrauman, uppfattar jag som en både varm och klok man. Däremot tror jag att hans strategi, att bara ”lyssna aktivt och uppmärksamt, utan att döma” är olämplig att implementera som generellt tillvägagångssätt.
Jag delar Stahres ambition om att vi behöver sluta vara rädda för att ta del av upplevelser som går på tvärs med våra egna positiva, men även det motsatta måste få vara lika sant: De som har negativa erfarenheter behöver våga lyssna och respektera de positivas erfarenheter.
Förmågan att ta del av andras åsikter utan att vräka ur sig okvädingsord är något vi alla – oavsett konformitetskorridor – behöver öva oss på. Kommentarsfält i sociala medier fylls snabbt av självsäkra, kategoriska uttalanden som klankar ner, förolämpar och dumförklarar dem som hyser andra åsikter och drar andra slutsatser än en själv. Teologiska samtal, syskon emellan bör inte låta som politiska boxningsmatcher. Behovet av en kollektiv omvändelse där vi ber om förnyad kärlek för och till varandra, tycks akut.
Med många års bakgrund i olika delar av frikyrko-, kultur- och arbetarrörelsens miljöer ser jag likheter mellan medlemmarnas iver i de olika sammanhangen att ta heder och ära av varandra. Jag brinner för öppna gemenskaper där vi följer Jesus exempel i att rensa förgårdarna, men i vårt fall från irrationella kulturella hinder. Men antalet gånger som jag blivit avvisad för mina ideologiska hållningar inom frikyrkan överträffas enbart av mängden gånger jag blivit avvisad i Vänsterpartiet med anledning av mina teologiska övertygelser.
Jag, som fortfarande är del av frikyrkan, uppfattar intresset från de exvangelikala för ömsesidiga samtal som ytterst begränsat, tangerande obefintligt.
— PO Flodström
Jag delar därmed exvangelikalernas – det engelska begreppet för dem som lämnat frikyrkan på grund av dekonstruktion eller upplevda trauman – erfarenhet av att vara avvikande och inte passa in. Det är inte få gånger som jag blivit bemött med både förakt, misstänkliggörande och illa dold fientlighet, eller bara oförstående. Det har ofta varit både utmanande och gjort mig modfälld.
Min strategi för att hitta vägar framåt har varit att jobba med gemenskapen i festen och gemensamma projekt. Det har hjälpt för att hitta den minsta gemensamma faktorn mellan människor.
Som mycket ung lyssnade jag en gång till en predikan av bibelläraren Sven Almqvist, där budskapet han hela tiden återkom till var att nyckeln till livsförvandlande samtal med andra människor var att visa genuint intresse för den andra personens liv och meningsskapande intressen. Jag tror att samma strategi behöver återerövras även av oss avvikare – oavsett om vi är exvangelikaler eller enbart normbrytande i största allmänhet.
Jag, som fortfarande är del av frikyrkan, uppfattar intresset från de exvangelikala för ömsesidiga samtal som ytterst begränsat, tangerande obefintligt. Vid mina försök att närma mig dem har jag tyvärr ofta upplevt tonen raljant, stundtals direkt illvillig, i hur de tolkar mina frikyrkliga kulturella uttryck och tro. Uttryck och övertygelser som för många av oss är direkt livsavgörande som meningsbärande fundament för våra liv.
[ Läs tidigare inlägg | Olle Hansson: Vid kyrkfikat vill ingen tala om tro och tvivel ]
Det sorgliga är att detta får dörrar att stängas mellan människor och bidrar inte till de goda möten vi så väl behöver.
Om berättelserna från exvangelikalerna bara lyssnas på men aldrig bemöts och nyanseras är jag rädd att vi bidrar till att binda och bekräfta bilden av dem som offer och frikyrkans folk som förövare. Det är onyanserat och inte en generell sanning.
Vi alla, oavsett erfarenheter och tillhörigheter, har detta gemensamt: Vi människor är uppfyllda av våra egna liv och det som finns nära oss. Ska vi därför på riktigt kunna möta personer utanför den egna sociala konformitetskretsen bygger det på att vi visar varandra ömsesidigt intresse med ärlig nyfikenhet på varandras liv och motstridiga erfarenheter av att vara människa.
Dekonstruktion tror jag är en nödvändig process i allas våra liv. Processen att plocka ned en helhet i dess beståndsdelar och titta på varje bit för sig för att kunna fundera över om det finns andra sätt att plocka ihop delarna till en ny helhet. Finns det någon bit som bör plockas bort, någon som bör läggas till? Vad händer om du vrider och vänder på en bit för att kunna återmontera den annorlunda?
[ Läs tidigare inlägg | Roland Stahre: Själavård ska inte användas till att tala människor till rätta ]
Men i alla sammanhang, kyrkliga så väl som sekulära, där människor ska dela livet med varandra kommer några bli sårade och uppfattas avvikande i relation till andra. Det är olyckligt, men nära nog omöjligt att undvika helt. Ska vi däremot bli bättre på att skapa generösare mötesplatser tror jag att vägen framåt är att gemensamt söka strategier för hur vi kan mötas i samtal kring hur vi upplevt olika situationer och händelser genom historien.
Vi behöver acceptera varandras erfarenheter som jämbördiga utan att stänga in varandra i roller som offer och förövare. Då kan vi tillsammans spränga murar, bygga broar och lära oss av vår gemensamma historia – i stället för att tillåta den bestå som ett öppet sår och obearbetat trauma hos båda parter.
[ Läs tidigare inlägg | Stig Öberg: Ska vi vinna många måste vi också kunna vårda varandra ]
