Låt mig börja från början. När jag på 1980-talet gick lärarhögskolan för att få behörighet som gymnasielärare i matematik och fysik fick man träffa en talpedagog. Man fick läsa ett stycke högt och om talpedagogen ansåg att man hade problem med rösten fick man gå hos honom för att reda ut problemen. Efter att jag hade läst en rad tyckte pedagogen att det räckte. Och så utspann sig följande samtal:
– Skulle du kunna sjunga bas i min kör?
– Men jag kan inte sjunga.
– Hur vet du det?
– När jag sjunger i kyrkan kommer jag inte upp till de höga tonerna.
– Det är helt naturligt, eftersom psalmerna ligger alldeles för högt för dig.
Och så förklarade talpedagogen att när psalmerna fick sina tonarter för länge sedan, så var människor mycket kortare än i dag och hade kortare stämband. Männen vid den tiden hade därför ljusare röster och kunde sjunga högre toner utan träning.
Men i dag, när många män är 185 cm och uppåt (själv är jag 190 cm), är situationen helt annorlunda. Genom träning (sjunga i kör eller ta sånglektioner) kan man utvidga sitt register men för en otränad, lång man ligger många av sångerna helt enkelt för högt. Och även om det tillkommit många sånger sedan dess, har man tydligen valt tonarter för samma höga röstläge även i dessa.
Så låt oss ta om från början igen i våra kyrkor och församlingar, i en annan tonart!
— Krister Renard
Och nu spolar vi 25 år fram i tiden. Jag är hemma hos en god vän som är kanadensare men bott i Sverige i 40 år. Han sjunger i en kyrkokör i Stockholm och är väldigt musikintresserad. Av någon anledning kom vi att prata om ovanstående och jag berättade att jag flera gånger varit på gudstjänst i kyrkor i England och där kunde jag sjunga med i alla psalmerna.
”Vänta lite”, sade han och så gick han och hämtade en bok i en av sina bokhyllor och gav den till mig. På framsidan stod med stora bokstäver ”English Hymnal”. ”Läs förordet!”, sade han. Vilket jag gjorde. Det var skrivet av Ralph Vaughan Williams (en av Englands stora tonsättare), som var ansvarig för Anglikanska Kyrkans psalmbok i början av förra seklet (English Hymnal 1906).
I förordet skriver han bland annat att melodiernas tonarter i psalmboken valts för att så långt som möjligt passa en blandad kör. Bortsett från melodier med ett utvidgat omfång var den högsta tonen aldrig över D eller E. Förordet fortsätter:
Vissa körledare kanske protesterar mot detta, eftersom det lägger psalmerna i den värsta delen av pojkkörens röstläge och gör det väldigt lågt för basar och altar. Det uppenbara svaret är att psalmerna huvudsakligen är till för församlingen; kören kan få sin möjlighet att glänsa vid andra tillfällen, men i psalmerna måste de träda tillbaka för församlingen …
[ Sara och Noa skriver psalmer för nutidens kyrka ]
Så långt Vaughan Williams. Och man kan knappast avfärda honom som en okunnig nolla. Han var trots allt en av Englands främsta tonsättare och skrev bland annat fem operor och många andra verk för den mänskliga rösten plus nio symfonier.
Inte heller kan man per definition avfärda den talpedagog jag nämnde inledningsvis. Han var ju anställd av Lärarhögskolan i Stockholm och dessutom körledare, så någonting måste det han sa vara värt.
Jag blev kristen för drygt 40 år sedan och har under årens lopp besökt många gudstjänster och konsekvent noterat att kvinnorna sjunger med full kraft medan männen i allmänhet inte sjunger alls, eller möjligen rör på läpparna eller i varje fall sjunger så svagt så att ingen hör dem. Och de män som sjunger högt och klart är antingen småväxta eller sjunger i kör (utav dem jag känner).
En man kan som sagt utvidga sitt omfång genom träning. Men som jag ser det är att kunna deltaga i psalmsång och lovsång inte bara till för duktiga sångare (även i många lovsånger ligger tonarten för högt).
Musikens uppgift i kyrkan är inte att ge kören tillfälle att imponera, utan att föra församlingen närmare Gud! Sedan kan kören sjunga stycken, där inte församlingen sjunger med, och då kan de bravera med höga C (skämtsamt kallat sega hö) och andra musikaliska hjältedåd så mycket de lyster.
Här skulle jag vilja se en reformation i våra kyrkor. Och man behöver inte vänta på nya versioner av psalmböcker etcetera, eftersom musikerna själva kan transponera tonart redan från och med kommande söndag.
[ Lauren Daigle lovade Gud att dela sitt hopp med hela världen ]
Sådana transponeringar görs ju rutinmässigt vid spontana scenframträdanden, när en sångare börjar sjunga och inser att det här kommer att gå alldeles för högt eller lågt. Då får man ta om från början igen i en annan tonart. Så låt oss ta om från början igen i våra kyrkor och församlingar, i en annan tonart! Jag hoppas också att de som just nu arbetar med Svenska Kyrkans nya psalmbok tar hänsyn till det jag skriver i föreliggande artikel.
Och nu har jag väl trampat i ett jordgetingbo antar jag. Det här med musik är känsliga saker. Kanske tur att jag bor i Portugal.
