Med anledning av den senaste tidens artiklar i Dagen om dekonstruktion och dess följder, nu senast Roland Stahres debattartikel, vill jag dela mina egna tankar och erfarenheter.
Jag föddes in i pingströrelsen för 78 år sedan och har alla de upplevelser som var ”obligatoriska” på den tiden: frälst, döpt och andedöpt i nämnd ordning.
Uppväxten präglades av församlingen och dess aktiviteter: jag sjöng och spelade i strängmusiken och blåsorkestern, delade ut traktater, vittnade, bad högt i offentliga möten. Jag gjorde allt som förväntades av det uppväxande släktet inom pingströrelsen. Visserligen gjordes under ungdomsåren vissa övertramp i förhållande till den då rådande ”syndakatalogen”, för vilket jag offentligt bad min församling om förlåtelse. I dag hade ingen lyft ett ögonbryn för dessa ”förseelser”.
Jag har lyssnat till nästan samtliga gästande ”mirakelpredikanter” som på 1960-talet kom till Filadelfiakyrkan i Stockholm och bad för sjuka. Folk föll omkull och ibland växte även det ena benet ut, vilket predikanten påstod var för kort.
För vissa människor kan dessa predikningar och böner naturligtvis ha varit till hjälp. Om det i vekligheten hände mirakler ska jag låta vara osagt. För egen del har jag ingen tilltro till resande mirakelpredikanter – magi och religion ligger farligt nära varandra. För vissa läsare kan beskrivningen ovan låta vårdslös, men med livet i backspegeln är beskrivningen relevant för mig.
Ja, de andliga aktiviteterna visste nästan inga gränser. Det gällde att prestera och komma så nära Gud som möjligt. Jag kom så nära Gud att det för mig blev som för Ikaros som ”kom för nära solen, brände sina vingar och föll ned död.”
Min dekonstruktionsprocess inleddes i 45-årsåldern och kom att pågå i omkring 25 år. Det började med att jag försökte föra enkla samtal vid församlingens fikastunder. Men att tala om tro, tvivel och att ifrågasätta var tabubelagt. Det var minerad mark.
Öppenhet och dialog är en nödvändighet om församlingens uttryck ska vara trovärdigt.
— Olle Hansson
Hos mig växte frågorna om allt ifrån Guds existens till de ”eviga straffen”. Överst låg nog frågan om mirakel samt om hur Bibeln kan läsas – som en instruktionsbok där varje bokstav är sanning eller mer som ett kontextuellt tilltal?
Att framföra funderingar som går utanför gängse ramar kan för vissa upplevas kränkande. Så var det för mig i mitt ”gamla liv” där präktigheten var ett signum. Jag tyckte mig ibland vara mer förtjänt än andra av ”nåd och välsignelser”. Men i Guds rike råder den omvända värdeskalan. Präktigheten har det svårt med nåden. Tvivel måste betraktas som en annan dimension av tron. Öppenhet och dialog är en nödvändighet om församlingens uttryck ska vara trovärdigt.
Att vara en ”troshjälte” är i många frikyrkosammanhang en tung tradition som många känner att de inte kan leva upp till. I enskilda samtal däremot törs man erkänna sina tillkortakommanden.
[ Läs tidigare inlägg | Roland Stahre: Själavård ska inte användas till att tala människor till rätta ]
Dekonstruktionen tog fart när jag började i bygdens kyrkokör samt engagerade mig kyrkopolitiskt. Jag kom över den dåvarande biskopens herdabrev samt några andra små skrifter han skrivit. De förändrade hela mitt synsätt.
I min iver att dela mina nyvunna insikter lånade jag ut dessa små skrifter till vissa medlemmar i församlingen i hopp om att få en dialog eller något slags reaktion. Min önskan blev tyvärr obesvarad.
Sakta gled jag längre från församlingen och gick allt mer sällan på församlingens gudstjänster.
Mitt utträde ur församlingen ledde till andlig frihet, en frihet att tycka, tro och känna som den människa jag är. Dessutom ledde det till en ”frid med Gud” som jag aldrig tidigare upplevt.
Hur kom det sig att ingen i församlingen frågade av vilken anledning jag lämnade? Var man rädd för mina frågor? Svar har frikyrkan alltid haft, nämligen de enkla. Under alla dessa år har endast en person frågat mig varför jag lämnat frikyrkan och det var med stor glädje jag fick berätta om min resa.
Hade mitt sökande fått en annan utgång om det funnits en öppenhet för det som jag efterlyste? Det är omöjligt att svara på. Dock lever jag i tron och förhoppningen att sökaren är närmast Guds rike.
[ Läs tidigare inlägg | Stig Öberg: Ska vi vinna många måste vi också kunna vårda varandra ]
Varför lämnade jag inte frikyrkan tidigare utan lät det gå så många år? Främst av hänsyn till mina föräldrar. Den generationen kunde nog inte se ett utträde som mindre än att en son blivit ”avfälling” och därmed skulle ”gå förlorad för evigheten”.
Det händer att jag går på en gudstjänst i min gamla frikyrka och blir alltid mycket välkommen. Blir även kvar på fikastunden. Sällan eller aldrig kommer samtalet in på andliga frågor. Då undrar jag: Är kyrksamheten ett engagemang eller ett tidsfördriv?
Eftersom ett utträde ur en pingstförsamling har varit ett stigma, var mitt avståndstagande en seger för mig. Jag bad min dåvarande församlingsföreståndare om att få berätta min upplevelse och dekonstruktion i ett offentligt möte, vilket jag också fick göra. Jag kom inte ut som en ”förlorare”, utan jag kom ut som en segrare.
Detta gjorde att jag numera är försonad med frikyrkan och mina upplevelser i pingströrelsen. Jag lever nu som aktiv medlem, fri i tanken, i Svenska kyrkan utan förutbestämd slutdestination i livet efter detta.
Ändå ber jag med J S Bach ur Johannespassionen: Sänd Herre dina änglar ut att själen må vid livets slut av dem till himlen föras …
