Debatt

Vad vi ser som ”full karriär mot ett stup” skiljer sig åt

DEBATTKLIMAT. Saker som vi behöver lägga av som Jesus efterföljare tror jag visar sig när vi följer honom och behandlar varandra som jämlikar, skriver Elin Hammarberg i en slutreplik.

Jag och Urban Knutsson, som skrev en replik på mitt debattinlägg Rasism och homofobi är gränser som inte kan passeras i Jesu namn, tycks vara eniga om att vi vill leva i Jesus kärlek och vara trogna efterföljare till honom. Vi tycks eniga om att det finns en gränslöshet som breder ut sig där Gud blir mindre synlig.

Synen på gränser och gränslöshet tycks sedan skilja sig, varför jag vill förtydliga mitt resonemang utifrån några av Knutssons exempel. Knutssons huvudpunkt uppfattar jag handlar om att vi, som kristna, också ska varna för beteenden som vi tror leder till döden eller bort från Gud, vilket belyses i Knutssons retoriska fråga: ”Skulle du varna någon som cyklar i full karriär mot ett skymt stup?”

På den frågan svarar merparten av oss ett självklart ”Ja!”. Vad vi ser som full karriär mot ett stup skiljer sig däremot åt. I en religiös kontext kommer teologiska tolkningar in här.

Knutsson skriver vidare: ”Det överraskar mig hur kristna inte ens internt och med mjuka ord kan tala om synd, eller ‘gränser’, utan att bli anklagade för att vara hatiska eller ‘fobiska’”.

Det finns exempel på tillfällen och samtal i våra sammanhang där hårda ord och dömanden kastas ut för fort när det finns olika synsätt. Jag tror att vi behöver tillåta varandra att vara mer utforskande och vara nybörjare när vi utforskar meningsskiljaktigheter. Här krävs framför allt en ödmjukhet från alla inblandade.

Jag tror att vi behöver tillåta varandra att vara mer utforskande och vara nybörjare när vi utforskar meningsskiljaktigheter.

—  Elin Hammarberg

Min utgångspunkt i påståendet och som jag refererar till som hatiska och fobiska är bland annat det pressmeddelande som Evangeliska frikyrkan gjorde i samband med Torpkonferensen, då inbjudan till Kristna regnbågsrörelsen (EKHO) drogs in. Jag utgår från att det är en korrekt beskrivning av EFK:s ledare. Jag har också sett egna exempel från skribenter och predikanter där ivern att ”säga sanningen” lett till fördomar och hårda ord som med alla verbala tecken kommunicerar att det är något farligt som hanteras.

”Vad betyder dessa ‘fobier’?” frågar Knutsson med oro för att betydelsen ska urvattnas. Fobier handlar om rädslor vars uttryck inte matchar den verkliga faran. Islamofobi och homofobi som jag använde är två områden där gränser från omvärlden flyttar sig i fel riktning och som traditionellt haft en viss representation i kyrkan.

Vi får, kan och kommer fortsatt tycka att diverse handlingar är förkastliga. Dess religiösa, kulturella eller sexuella utgångspunkt ger ibland en förklaring till förkastliga beteenden. Inte alltid. Ibland handlar det om rent allmänmänskliga saker som maktmissbruk, fåfänga, egoism, girighet, fundamentalism, hat, avundsjuka och sådant vi alla har att förhålla oss till och mer eller mindre kämpar med.

Vi riskerar att blåsa upp fördomar mot andra som att beteendet hänger ihop med den grupp vi pekat ut, snarare än det faktum att det handlar om en människa. Häri finns risk att vi förstärker berättelsen om vår egen förträfflighet genom att ställa oss under ”rätt rubrik” och använda olika glasögon för samma saker.

Knutsson skriver att det inte är homofobiskt att säga att ”Bibeln utpekar samkönade relationer som otukt”, som att därom råder teologisk konsensus. Vilket det inte gör. Den hållning som tidigare varit allenarådande i kyrkan och som kallas konservativ finns av bekännande kristna över hela jorden vid sidan av flera sätt att se det.

Om de orden ovan uppfattas sårande är det då inte mer intressant att försöka ta reda på varför de uppfattas sårande än att framhärda i att de måste få sägas?

Repliken avslutas: ”Att älska innebär att erkänna varje människas värdighet, som Guds avbild. Att älska innebär också att varna för sådana handlingar som leder till fördärvet. Liksom att bjuda in till relation med Jesus”.

Vi fick för ett tag sedan en bok skickad till vår kår där det i följebrevet stod: ”Jesus älskar alla men …” Jag uppfattar kontentan av Knutssons replik på samma sätt. Min huvudsakliga poäng är att vi gör bäst i att sluta meningen med ”alla”. Det där ordet ”men” som handlar om saker som vi behöver lägga av som Jesus efterföljare tror jag visar sig när vi följer honom och behandlar varandra som jämlikar.

Det kärleksfulla för en annan individ vet vi inte förrän vi ser frukten av vårt agerande. Om frukten är att människor inte känner sig välkomna i ett sammanhang och vi fostrar en kultur av rädsla för oliktänkande blir frukten inte kärlek utan rädsla, mer förtryck och mindre värdighet. Det kärleksfulla och offret i vårt agerande tror jag handlar mer om att våga göra oss sårbara för den människas berättelse vi inte förstår och ibland är det att ta första steget.

Fler artiklar för dig