För några veckor sedan uppmärksammade Dagen i ett viktigt och välgjort dokument det växande fenomenet dekonstruktion: Dekonstruktion – tillfällig trend eller ny reformation? Själv har jag följt ett Instagramkonto som handlar om religionstrauma och dekonstruktion i ett år nu. Över tvåhundra personliga berättelser finns att läsa.
För ett par månader sedan inbjöds följare att skicka in berättelser utifrån frågeställningen ”Varför lämnade du bara inte?”, detta eftersom många som upplevt religionstrauma får möta oförståelse på olika sätt. Människor både inifrån det religiösa sammanhanget och människor utanför ställer många gånger just den frågan: Om du mådde dåligt, varför stannade du kvar?
Av ett femtontal svar, finns bland andra Annas. Hon beskriver att hon stannade på grund av att hon fanns i ett sammanhang med stark social kontroll och att rädslan för att bli ensam bidrog till att hon stannade kvar. När hon sedan väl lämnade mådde hon psykiskt dåligt en längre tid och upplevde att anhöriga som fortfarande fanns kvar i sammanhanget hade ”noll förståelse för det”. Det bemötande många av dessa personer som går igenom perioder av tvivel och svåra beslut får från sin närmaste omgivning gör mig förtvivlad.
Dekonstruktion och människors negativa erfarenheter från kristna sammanhang har debatterats i denna tidning i flera omgångar. Reaktionerna har varit många och av skiftande slag. Allt ifrån positiv respons över att personliga berättelser får ta plats, till kritiska röster som menar att berättelsernas trovärdighet måste ifrågasättas.
Jag menar att det får inte bli så här ibland!
— Roland Stahre
De som är positiva ser också värdet i att enskilda människors erfarenheter synliggör etiska och strukturella missförhållanden i kristna kyrkor och samfund. Från de kritiska hörs reaktioner som tyder på att de blir provocerade av anklagelser mot ens eget sammanhang. Inte heller upplevelsen att ”buntas ihop med sekter” är ju särskilt smickrande. Det är inte svårt att förstå.
Ett subtilt argument är dock hänvisningen till att vår tid, vår kultur och vårt land är så extremt individualistiskt och uppfattningarna subjektiva att vi genom att lyssna på de sårades erfarenheter ger enskilda individer tolkningsföreträde framför kollektivets åsikter. Kollektivet/sammanhanget, som underförstått äger den objektiva sanningen.
Ett av de största problemen med att inta en kritisk försvarsposition mot människors berättelser om traumatiska erfarenheter, är att den som äger berättelsen förminskas, marginaliseras och så småningom tystas ner.
Det finns en uppenbar risk att den som träder fram med en svår berättelse men inte blir trodd drabbas av ännu ett trauma. Detta kan i viss mån liknas vid så kallad ”gaslighting”, en lömsk form av psykologisk kontroll och manipulation som får den utsatte att tveka över sin egen sanning och mentala hälsa.
[ Frida Park: Vad är kyrkans gensvar på dekonstruktion? ]
Hur ska vi då bära oss åt? Hur ska vi skapa mötesplatser där genuin upprättelse kan ske? Det första som behövs är insikt om utanförskapets smärta. I artikeln om dekonstruktion påminns vi om att vägen ut ur en religiös gemenskap ofta är en djup och smärtsam process, att det är en livskris.
Det andra är att de som varit med om religiösa trauman måste få komma till tals. Deras berättelser behöver tas emot med respekt, ödmjukhet och en vilja att förstå. Det är kyrkan som behöver ta ansvar för att tydligt kommunicera en vilja att mötas och visa omsorg om dem som lämnat kyrkan bakvägen.
I ett temanummer om själavård och utanförskap i den norska tidskriften Tidskrift for Sjelesorg (nr 2/2023) skriver Kyrre Klevberg och Gunnar Fagerli att ”Utanförskap måste bekämpas inifrån. Det sker med varsamhet, vänlighet, värdighet och ett varmt välkomnande”.
Det tredje vi behöver landa i är vad syftet är. Vad ska samtal och möten leda till? Egentligen är svaret enkelt: samtal med någon som lyssnar aktivt och uppmärksamt, utan att döma, är läkande i sig. Och det är gott nog.
En pastor fick vid ett tillfälle bekräftelse på att samtalen hade haft betydelse med orden: Jag vet att du inte kan göra något åt min situation. Men du har lyssnat på mig och tror på min berättelse. Det har förändrat så mycket för mig! En annan har uttryckt: Våra samtal har räddat livet på mig!
[ Dokument: Dekonstruktion - tillfällig trend eller ny reformation? ]
Ibland har det funnits invändningar mot detta öppna, vapenlösa förhållningssätt. En del hävdar att en själavårdare har ett vägledande och rådgivande ansvar. Men som jag ser det ska själavården inte användas som ett medel för att tala människor till rätta utan måste få vara som ett tryggt rum där det ska vara möjligt att få tala sant om livet. Hur det var, hur det blev, hur det är.
Jag upprepar det jag uttryckt tidigare i denna tidning: Det behövs ett prestigelöst samtal som mer präglas av att vandra med och försöka förstå den som sårats än att på distans konstatera: ”Tyvärr, det blir så här ibland …”.
Jag menar att det får inte bli så här ibland! Det vi talar om är inte några randfenomen hos lättkränkta personer, utan många gånger om övergrepp som satt djupa spår i människors liv. Vi behöver sluta vara rädda för att ta del av upplevelser som går på tvärs med våra egna positiva. För visst ska sanningen sätta oss fria?
