I Dagen 31/5 bjöd Lisa Fredlund på goda reflektioner gällande behovet av fler röster och perspektiv i samtalen på Evangeliska frikyrkans årskongress, inte minst saknade hon ”modersrösten”. Som pastor inom pingströrelsen läste jag med intresse och tänkte att frågan är aktuell för oss också.
Jag hade då just kommit hem från Pingst rådslag där vi diskuterat viktiga och stora ämnen och där mycket utrymme gavs för frågor och inlägg. Vid ett tillfälle under rådslaget upplevde jag att det saknades ett perspektiv i samtalet som jag kunde bidra med. Jag skruvade på mig och försökte ta sats men förmådde inte att resa mig och gå fram till raden av talare. I stället hoppades jag att någon annan skulle säga det jag tänkte och blev lättad när det faktiskt också skedde! Lite senare upplevde jag att jag hade en relevant fråga att ställa men medan jag funderade på om det verkligen var superrelevant gick tiden och det jag ville säga blev inte sagt.
Detta hängde kvar hos mig även sedan jag kommit hem. Varför tog jag inte tillfället? Vad är det som gör att jag måste känna mig helt hundra på det som ska sägas medan vissa andra aldrig tycks tveka över om deras tankar ska sägas högt?
Kanske har det med sammanhanget att göra. Jag är ju egentligen inte ovan vid talarstolen eller att ge uttryck för mina tankar offentligt. Det är över 20 år sedan som jag började min första pastorstjänst. Men ändå jag blir osäker på om jag har något av värde att bidra med i detta sammanhang. Jag tror det handlar en del om personlighet – vi är helt enkelt olika. Vissa kämpar hela livet med självförtroendet medan andra verkar ha det medfött.
Jag hör till dem som grubblar över om jag råkat säga något som kan ha uppfattats på fel sätt eller upprört någon.
En ledare som inte känner in hur andra tar emot det man säger eller som saknar förmågan att lyssna – den har på riktigt en svaghet.
— Linnea Sennehed
När jag som ung upplevde kallelsen att tjäna Gud i en församling var min invändning att en sådan som jag nog inte lämpade sig som pastor och ledare. Jag var inte en självklar ledartyp. Gud lät sig dock inte övertygas av mina argument utan jag fick överlåta mig åt Honom som vet allt om mig och känner mig bättre än jag själv. Jag bad bönen som jag ofta bett sedan dess: ”Här är jag. Använd mig som du vill.”
Under min pastorsutbildning minns jag att jag upplevde det som en svaghet att jag tänker så mycket på hur andra upplever och känner. Min lärare lät mig förstå att det snarare är tvärtom. En ledare som inte känner in hur andra tar emot det man säger eller som saknar förmågan att lyssna – den har på riktigt en svaghet. Ord som dröjt sig kvar och som jag instämmer fullt i.
När jag efter mina studier funderade över om jag skulle våga ta mig an utmaningen att bli föreståndare var jag osäker på om jag skulle passa i rollen. Det är mycket tack vara åren på ALT - Akademi för ledarskap och telologi - som jag vågade ta steget. Jag fick sätta ord på tankar som inte var färdigtänkta och tillät mig att bära frågor över tid. Det var ovärderligt för mig.
[ Läs tidigare inlägg | Kristenheten behöver också mödrarnas röster ]
En av mina lärare fick mig att inse att man faktiskt kan vara pastor på väldigt många olika sätt och att jag ska vara det som Linnea. Att inte tro att jag ska vara huvudpersonen i allt utan lyssna och upptäcka vad Gud redan har lagt ner för möjligheter, drömmar och gåvor i den församlingen jag ska tjäna. Och så har det verkligen varit!
Det är så fint att vara ledare i konfan, att lära känna barnen i det socioekonomiskt utsatta område vi arbetar i, och att få hänga med på vårresan för daglediga. Jag har också fått spela ”Tjejsare” i julmusikalen Änglahyss när en manlig variant saknades i rollen som Augustus.
Jag har dock ibland funderat på om jag verkligen är en bra ledare och om jag är det som församlingen behöver. Det har hänt att jag också berättat om att jag känner så. Då har jag upplevt mycket stöd och uppmuntran från församlingen, vilket har varit oerhört värdefullt. Den finaste uppmuntran fick jag av en av Alphakursdeltagarna som efter kursens slut sa ”Gud visste vad han gjorde när han sa till dig att bli pastor”. Vilken tur tänkte jag då, att jag inte lyssnade till alla tankar som sa tvärtom!
När jag gett uttryck för min osäkerhet kring tjänsten med mina pastorskollegor märker jag att jag inte är ensam om detta. Jag tycker mig se att det ofta är kvinnor som tvivlar på sig själva och sin duglighet, och som upplever ett extra behov av stöttning och support (även om jag är säker på att det också är många män som upplever det också).
[ Nyhem bryter trenden: Stor majoritet kvinnliga talare i år ]
En kväll på Nyhemsveckan i år hade LP-verksamheten olika vittnesbörd. Nina Månstråle Eriksson berättade hur hon för 19 år sedan var på sitt första Nyhemsmöte tillsammans med behandlingshemmet hon bodde på då. Hon hörde Rigmor Holst predika och berättade att hon visserligen inte kom inte ihåg vad predikan handlade om, men att hon minns hur det fick henne att känna. Och att hon tänkte: Wow, här har verkligen kvinnor en plats!
Jag blev så glad när jag hörde det och tänker på hur viktigt det varit och är med olika röster, eftersom det gett oss andra exempel att följa. Så låt oss göra allt vi kan för att vår nya generations ledare och pastorer ska våga använda sina röster och få utrymme att göra det!
