Det är en ljummen fredagskväll i vårt vackra Norden, och den här kvällen har vi fått nåden att bli inbjudna till ett stort födelsedagskalas där ett antal människor som levt länge i nyandlighet har hittat hem till Jesus. Vi äter gott tillsammans, skrattar och samtalar om andliga frågor. Det blir också lovsång och tillbedjan denna kväll, kanske inte det vanligaste på en födelsedagsfest. Men här finns det människor som nyligen funnit Jesus och blivit döpta, och glädjen över frälsningen så stor att man bara måste få lovsjunga.
Innan kvällen är över har vi fått be för en kvinna till frälsning. Här finns det många sökare. Vi bjuder också in till en lovsångskväll där det blir vittnesbörd och jag får förmånen att predika. Kyrkan blir denna gång fullsatt och vi tvingas öppna bakre dörren i kyrksalen för att alla ska få plats. Det blir en stark kväll där flera söker förbön. Jag får en aning av hur det kan ha varit en gång i tiden när det var folkväckelse i Sverige. Så här är det oftast inte i dag.
En annan dag blir jag inbjuden att ha dopundervisning på en hyggligt exotisk plats, för en man som vill bli döpt till Kristus. Här talar vi om en genuin omvändelse efter att han gått en Alphakurs. Vi har dopundervisning och går ner till en sjö där dopet ska ske. Vi döper honom i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och när han kommer upp från dopet så ropar han ”Yes!” och armarna far upp i luften som en stark segergest.
Sällan har jag sett något så vackert. En människa som har förstått på djupet vilken ofattbar kraft det finns i den kristna tron, och hur bråddjup erfarenheten av nåden och Anden kan vara. Efter dopet är det dags för handpåläggning och förbön och vi ber om ett dop i helig Ande. Det går nästan att ta på atmosfären.
Den helige Ande har ju inte kommit bara för att vi ska ha utmärkta predikningar eller trevliga föreningsmöten.
— Sam Wohlin
Eller ta ett annat tillfälle när vi var på besök i Thailand hos våra missionärer Daniel och Paulina Brolin. Vi satt vid havet och åt tillsammans med deras vänner. Alla deras vänner hade buddistisk bakgrund. Men de hade funnit Jesus och var nu aktiva i den församling som Brolins har grundat i Bangkok. Jag blev så otroligt rörd av att höra deras vittnesbörd.
Tänk om det var så här hela tiden! Att kyrkan genom ord och handling i Andens kraft fick leda människor till Jesus Kristus. Men så är det inte i dag i vårt land. Något har gått fel. Kyrkan i Sverige har blivit alltför introvert, alltför försiktig, alltför trött, alltför bortprioriterad.
[ Läs tidigare inlägg | Krister Nordin: Har Anden förlorat sin kraft över tid? ]
Jag läste nyligen att pastor Stanley Sjöberg hade sagt i telefon till sin bror Bengt: ”Varför sysslar kyrkorna så mycket med interna problem och ämnen? Det borde vara mer fokus på Jesus och hur vi kan nå människor med evangeliet. Vi borde ha mer nöd för att rädda och hjälpa våra medmänniskor.” Jag kan bara stämma in. Hur kunde kyrkan i vårt land bli så upptagen av andrahandsfrågor? Hur kunde vi bli så splittrade?
Jag tänker på biskop Nils Bolanders ord: ”Kristendomen var ett örnevangelium, sprunget ur den högsta klippsatsens näste, på blanka störtflyktsvingar. Men vi tuktade dess djärva fjädrar, rätade fackmässigt ut dess rovdjusnäbb, och se det blev en svart fågel, en pratsam och tam korp.” Samme Bolander skrev: ”De i Anden helnyktra ser inga syner, drömmer inga drömmar.”
Kan det vara detta som drabbat svensk kristenhet? Den helige Ande har ju inte kommit bara för att vi ska ha utmärkta predikningar eller trevliga föreningsmöten. Anden har kommit för att tända en eld i människors hjärtan. Jag tänker därför att det måste börja brinna en eld i svensk kristenhet igen. Visionen om Guds eviga rike måste drabba på djupet, om kyrkan ska kunna vara det den är tänkt att vara.
Inför pingsthelgen skrev jag en artikel om vårt behov av förnyelse och Andens kraft. Jag vill tacka för god respons. De som replikerat har skrivit om behovet av att rannsaka oss själva, om att upptäcka mysteriet, att ge de andliga frågorna en chans, att inte fastna i kramp utan ge utrymme för Anden och om att fira Pingst lika glädjefyllt som vi firar jul och påsk.
Ska vi möta den andliga längtan som finns i samhället så behöver vi en andlig förnyelse. Jesus Kristus är fortfarande svaret för en väldigt trasig värld.
I höst är det trettio år sedan jag blev avskild som pastor. Jag har sett så mycket fint i kyrkans värld. Så otroligt mycket kärlek. Så mycket godhet. Men jag tänker att kyrkan i Sverige behöver återvända till urkristendomens heliga passion. Det är tid att uppvärdera kyrkan vars huvuduppgift är att bjuda in människor till Gud i Andens kraft, och hjälpa människor som har det svårt. Något nytt måste ske i vårt land! Det är tid för oss att resa på oss.
[ Läs tidigare inlägg | Olof Edsinger: Vi är många som behöver rannsaka oss själva ]
[ Läs tidigare inlägg | Per Johansson: Hur man ser på Anden ser olika ut i olika kyrkotraditioner ]
