I EU-valet ville de flesta partier lyfta fram behovet av gränser. Och det var också tydligt i dessa kampanjer att syftet med gränserna var väldigt olika. Olika på grund av ideologisk övertygelse och i vissa fall människosyn.
De senaste åren har förskjutningar i värderingar gjorts på många sätt. Från politiskt håll har Trump med många kristnas goda minne fått göra lögnen till ett fullt legitimt sätt att föra fram diverse budskap. Vissa bekännande kristna i Sverige tycker också att ändamålen ska få helga medlen och stämmer in i budskap där medmänniskor talas om i hårda ordalag eller att debatter inte andas respekt för medmänniskan. Ändamålen har inte heller någon likhet med vad Jesus sa eller pekade ut som vårt uppdrag; att vi ska älska Herren vår Gud och vår nästa som oss själva, med en hel del klartext om hur vi ska visa varandra den kärleken och hur den känns igen.
De flesta av oss som lever nu har vuxit upp under en tid där mänskliga rättigheter tas för givna. Den kristna människosynen - utan erkännandet av Gud - har då varit en gemensam bas för våra sammanhang kan man säga. Kanske har det gjort att vi upplevt utmaningar i att förmedla vad vi ska med Gud till om vi ändå kan leva i fred, samförstånd och jämlikhet utan Honom? Samtidigt har det också gett en hel del skjuts och hjälp från samhället med de frågor som rör social rättvisa som många troende propagerat och jobbat för.
Nu råder en politisk strid om människosynen och företrädare från partier som tidigare och självklart vilat på den grunden gör inte det längre. I praktiken. En del påstår det i ord men fallerar i att vara konsekventa och styrka påståendet i handling. Andra är konsekventa med att människosynen är en annan i det öppna och i det fördolda.
Vi måste hitta relevanta sätt att hantera normaliseringen av en människosyn som är på tvärs med Guds och där lögnen också allt oftare används som verktyg.
— Elin Hammarberg
De sista veckorna har vi fått följa med i turerna kring EKHO och Torpkonferensen där det enligt pressmeddelande, artiklar i Dagen och Hemmets vän beskrivs som att det uttryckts hat och hot och homofobi för att en organisation med troende kristna getts möjlighet att ställa ut. Det tycks också handla om den process och samfundets närmande till inkludering av flera synsätt på mänsklig sexualitet. Hela händelsen visar på att samma typer av tänk och ageranden finns i kyrkan.
Vi lever mitt i ett sammanhang där gränslösa individer sprängt gränser för sig själva och hävdat att det är för andra. Troende som icke-troende. Vi ser det hos framröstade ledare i land efter land. Demokratin är på tillbakagång på bekostnad av den auktoritära statens utbredande. Det har i den logiken också beretts utrymme för att slänga ur sig vad som helst till och om en annan människa. En sådan normalisering eller anpassning för troende blir hursomhaver inget annat än att göra tvärtemot vad vi är uppmanade till och jag tror vi behöver vara vaksamma över hur vi kommunicerar när vi har olika åsikter. Det har betydelse hur vi gör.
[ Örebro kommun bryter med Torp efter att de portat EKHO ]
Ska vi som troende vara relevanta måste vi hitta sätt att göra och visa på skillnaden med Jesus. När människosynen ansätts från olika håll så ges vi egentligen ett gyllene tillfälle att vara den där staden på berget som vi uppmanas vara. Men inte om vi har fokus på att blåsa ut varandras ljus.
Jag tror att majoriteten troende söker den här relevansen men vi är inte immuna i och med att vi bär ett kors runt halsen, läser teologi, lovsjunger med lyfta händer, eller med att vi står som medlemmar i en kyrka sen generationer. Vi måste hitta relevanta sätt att hantera normaliseringen av en människosyn som är på tvärs med Guds och där lögnen också allt oftare används som verktyg, ibland av människor vi har förtroende för inom och utanför kyrkan. Vi behöver ägna lite viljekraft åt att förebygga att det inte sker. Vi behöver vara vaksamma på hur vi pratar om människor. Och för att vara det behöver vi först vaka över hur vi tänker om människor. Kan vi hålla fast vid och påminna oss om det faktum att vi tror att varje människa är skapad till Guds avbild? Hur påverkar det hur vi debatterar när vi har olika åsikter? Vi är mitt i en tid där hårdhet är normalt och uppmanas i vår tro till ödmjukhet. Det kräver i sin tur att vi är beredda att förändras.
Med det kommer vi in på vilka gränser vi ska hålla och kanske vilka vi ska montera ner. Att uttrycka rasism, homofobi eller islamofobi är en gräns som inte kan passeras i Jesu namn. Vill man ändå uttrycka sig så som troende är det läge att fundera på i vems namn man faktiskt talar och agerar och sen besluta sig för om det får duga. Gränserna för vad som sägs om varandra behöver vi hjälpas åt att hålla tillsammans om vi inte ska driva iväg från vårt huvudsakliga uppdrag. Att älska.
