Är ledarskap i svensk frikyrka reserverat åt dem som är födda i Sverige? Självklart inte, skulle de flesta svara. Men trots frikyrkans generositet gentemot utlandsfödda kristna så verkar det finnas något som skaver. I slutet av 2023 var, enligt SCB, 27 procent av Sveriges befolkning, antingen födda utomlands eller födda i Sverige men med två utrikes födda föräldrar.
En snabb rundringning till några nyckelpersoner inom (Evangeliska frikyrkan) EFK och Pingst Fria församlingar i samverkan (FFS) visar att cirka 25 procent av alla betjänade i verksamheten är av utländskt bakgrund. Svensk frikyrka lyckas alltså inkludera nästan lika hög procent av utlandsfödda i sina verksamheter som det är i samhället, vilket är mycket positivt.
Men, när det kommer till ledarskap, positioner med inflytande och makt så råder det stor skillnad i fördelningen mellan antalet man betjänar och antalet ledare med utländskt bakgrund.
Endast drygt 5 procent av alla pastorer inom EFK och Pingst FFS antas ha utländskt bakgrund. Här handlar det främst om pastorer som tjänar i migrantförsamlingar eller församlingar i invandrartäta områden. Väldigt få av dessa dryga 5 procent tjänar som pastorer och föreståndare i församlingar där inlandsfödda svenskar utgör en större majoritet.
Skillnaden blir ännu tydligare när jag gör en sökning på nätet i syfte att undersöka sammansättningen av samfundens styrelser, teologiska utbildningars lärarkår, anställd personal på samfundens huvudkontor, talare på de senaste årens sommarkonferenser eller seminarier. Intrycket jag får vid sökningen är att antalet utlandsfödda i dessa sammanhang är marginell eller, i värsta fall, helt obefintlig. Självklart hittar man namn på inbjudna talare från utlandet men det är givetvis inte samma sak. Tyvärr saknas det gedigna studier i ämnet, vilket gör att uppskattningen blir osäker. Men jag kan ändå skönja en tendens.
Vad underrepresentationen av utlandsfödda i frikyrkan beror på är svårt att säga. De jag har talat med i samtal och rundringningar pekar bland annat på utlandsföddas språksvårigheter, ovana att arbeta i en föreningskyrka, orealistiska förväntningar på ledarskap, ledarstil och utbildning. Utöver detta verkar många utlandsfödda tendera att hellre starta egna etniska församlingar än att gå med i en svensk etablerad frikyrka. När det gäller kvinnor med utländskt bakgrund som verkar som ledare i frikyrkan så verkar gapet vara ännu mycket större.
Samhället i övrigt verkar vara bättre på att ta till vara på dessa resurser än frikyrkan.
— Ferro Mehmedovic
Det tar naturligtvis tid att integrera och att integreras. Kulturella skillnader varierar beroende på vilket land man kommer ifrån, ekonomiska förutsättningar, kön och utbildningsbakgrund. Allt detta kan vara möjliga förklaringar – men det är inget vi som kristenhet kan vara nöjda med.
Att en församling vill ta hänsyn till personlig mognad, kallelse, gåvor, kompetens och inte minst förtroende är självklart. Allt detta gör naturligtvis att även om det finns en vilja hos svenskfödda att integrera så kan det i vissa fall ta tid. De utlandsfödda som vill tjäna i svenska församlingar kan därför i vissa fall ha en lång väg att gå och många utmaningar att överbrygga. Men man bör också komma ihåg att många kristna med utländskt bakgrund har funnits och verkat i Sverige sedan många år. Det innebär att kompetensen, erfarenheten och språkkunskaper redan finns. Här kan många församlingar behöva göra ett arbete med att verkligen upptäcka den kompetens som finns.
[ Lennarth Hambre: Kyrkorna har gjort heroiska insatser för flyktingar ]
Samhället i övrigt verkar vara bättre på att ta till vara på dessa resurser än frikyrkan. Till exempel har cirka 15 procent av alla chefer i svenska företag utländskt bakgrund. Det är fortfarande lågt, jämfört med befolkningen i övrigt, men jämfört med frikyrkan så lyckas näringslivet bättre med integrationen.
Det finns naturligtvis inga genvägar att ta kring denna komplexa fråga. Det krävs både medvetet och långsiktigt arbete för att nå i mål – en enad kyrka där vi alla hjälps åt att betjäna och att leda. Svensk frikyrka behöver arbeta målmedvetet med integrationen, på samma sätt som den arbetar med jämlikhetsarbete då det gäller att öka antalet kvinnor i styrelser och andra ledarposter.
Utlandsfödda i sin tur har att anta utmaningen att våga ta till sig andra sätt att leda församling än det man är van vid från sitt ursprungsland. Leder vi tillsammans så är frikyrkan mer relevant i dagens Sverige. Så nej, ledarskap i svensk frikyrka är självklart inte reserverad åt svenskfödda, men från frikyrkans välvilja till konkreta resultat finns det en hel del kvar att göra.
[ Vi kommer hit för att integreras men vill inte glömma varifrån vi kommer ]
