När den erfarna psykiatern vände sig mot mig och med emfas pratade om ”den där galningen i Jerusalem för 2000 år sedan” var det inte svårt att förstå vem hon åsyftade. Jag var läkarstudent och befann mig utomlands som utbytesstudent, och än i dag, mer än ett kvarts sekel senare, har jag svårt att förstå varför hon i den handledningssituation vi befann oss i kände ett behov av att exemplifiera sin beskrivning av vanföreställningar på det sättet.
Visste hon att jag var troende och kände ett behov av att markera? I så fall skulle jag karakterisera hennes beteende som ett grovt etiskt övertramp av en person i maktställning. Eller var det ett standardexempel hon brukade använda i sin undervisning? Men i så fall, varför använde hon en historisk gestalt i stället för nutida exempel? Vanföreställningar hade hon stött på många gånger under sin karriär, så varför inte använda något mer uppenbart och närliggande?
Historiska och kända personers psykiska hälsa har en benägenhet att fascinera. I närtid har det skrivits böcker och artiklar om Donald Trumps psykiska tillstånd och lite längre tillbaka i tiden har diktatorer som Hitler och Stalin stått i centrum för psykologiska analyser. Principiellt kan man undra hur pass trovärdiga bedömningar som kan göras på basen av historiskt material, för egentligen kräver psykiatrisk diagnostik att man faktiskt möter personen i fråga. Men kanske kan man se det som att det, utifrån tillgängligt historiskt material som beskriver hur en makthavare betett sig och agerat, i alla fall är möjligt att formulera intressanta hypoteser om deras personlighet och psykiska tillstånd.
[ Ledarpodden: Var Jesus svart eller vit? ]
Var Jesus från Nasaret galen? Eller var han tvärtom, som det uttrycks av Martinez och Sims i den populärvetenskapliga lilla boken Mad or God?, ”the healthiest mind of all”? Författarna är båda kristna psykiatriker, och Sims har tidigare varit ordförande för ansedda Royal College of Psychiatrists i England. Den som börjar reflektera över frågan om Jesu mentala hälsa konfronteras dock omedelbart med frågan om historiskt källmaterial. Hur ska man se på evangelierna? Är de metaforiserad historia med klen koppling till det som faktiskt skedde i Palestina för 2000 år sedan, eller är de mer som antika biografier med påtaglig förankring i historien?
Vi riskerar som bekant alltid att bli som det vi försöker bekämpa, och den faran är man aldrig immun mot.
— Emmanuel Bäckryd
Att debatten mellan ”liberala” och ”konservativa” synsätt inte kan förenklas till en dikotomi mellan vetenskapligt och ovetenskapligt, eller mellan tro och vetande, eller mellan känslor och förnuft, illustreras av debattboken The meaning of Jesus – Two visions, där de teologiska tungviktarna Marcus J Borg och N T Wright representerar var sin sida i samtalet. I en polariserad värld där många fått för sig att starka övertygelser inte kan kombineras med vänlighet och respekt, är bokens första mening värd att citeras: ”This book has grown out of a friendship.” De är oense men är det på ett civiliserat sätt. Personligen tvekar jag dock inte om vilken av de två jag sällar mig till.
N T Wright är nog en av de teologer som påverkat mig mest. Om ni frågar mig är han helt enkelt briljant. Att han även under en period tjänade som biskop i anglikanska kyrkan gör inte saken sämre. För oss som vill kombinera stark personlig tro på Jesus med intellektuell integritet är han en stark inspirationskälla.
Det som hände i Jerusalem för snart 2000 år sedan har följdverkningar än i våra dagar, och det är när jag sitter med Martinez och Sims lilla bok som minnet av min gamla handledares ord väller fram efter alla dessa år. Att svepande karakterisera Jesus från Nasaret som galen på det sätt som hon gjorde var nog först och främst ett uttryck för att hon avsåg att bekämpa något. Hon hade uppenbarligen en agenda: att verka för det hon ansåg vara förnuft, vetenskap och saklighet. Men det sätt hon gjorde det på gestaltade motsatsen.
Vi riskerar som bekant alltid att bli som det vi försöker bekämpa, och den faran är man aldrig immun mot. Ser jag måhända flisan i min broders öga men missar bjälken i mitt eget? Personligen kan jag inte annat än finna ett stort mått av ”friskhet” i Bergspredikans undervisning, till exempel när det gäller vikten av att älska till och med sin fiende. Nej du, kära handledare från min studietids forna dagar, du hade fel. En dåre kan knappast ha varit upphovet till all denna skönhet.
[ Dick Harrisson: ”Det finns en militant anti-Jesus-strömning i vårt samhälle” ]
