Sverige har drabbats av en ren moralisk röta. Vi måste orka prata om den på det sättet. Jag vet att jag inte borde. Men ibland kan jag inte hålla mig utan surfar ner i nätets värsta kloaker av hat, högerextremism och rasism.
Jag stoltserar inte med detta. Jag är skolad i en tradition där förnuftet ska råda, inte känslan. När jag debatterat med moderater eller nyliberaler eller kommunister eller konservativa kristdemokrater har det varit på allvar, visst, men också något av en ömsesidigt respektfull intellektuell lek. Så är det inte med extremhögern. Vad jag känner inför den går djupare.
Det är som någon typ av grundläggande moralisk nervtråd som träffas. På ett ytligt plan handlar det om någon form av brist på respekt. Jag tänker inte på den typ av klassförakt som slår ner på särskrivningar och taffligt språk. Tvärtom, den kritiken lukta illa. Men däremot finns det något så genuint provocerade i att som högertrollen aktivt fördumma, förstöra och uttalat bryta ner det offentliga samtalet istället för att bygga upp.
Det finns en gammaldags skötsamhetsmoral i mig som reagerar. Mot något så vulgärt på nätet, och så ovärdigt på uppburna förtroendeuppdrag. Det här är inte som vi beter oss. Vi är bättre än så här. Och jag tror i viss mån också att det handlar om Sverige. Varje gång Jimmie Åkesson säger sig tala för alla “sverigevänner” skär det i hjärtat, och i nätets undervegetation är det än värre. Som om de 80 procent som inte stödjer SD skulle göra något annat än älska Sverige?
Det är någon sorts grundläggande anständighet som utmanas.
— Johan Sjölander
När en liberal talar till frihetsvänner kan jag någonstans köpa det, trots att jag också älskar friheten. Men jag förstår vad de menar. Men när man gör anspråk på själva landet? Det land jag är född i, som min släkt varit med och byggt upp i generationer? Ett land som man dessutom så uppenbart sviker. Föraktar. Baktalar. Vars historia man förfalskar.
När SD ljuger om Sveriges relation till nazismen är måltavlan förvisso socialdemokratin, men hela generationer av svenskar födda på 1920- och 1930-talen åker med av bara farten. Och svansen på nätet bräker med. Det här är också en fråga om rättvisa. Det blir personligt, när jag tänker på alla de svenskar med invandrarbakgrund som kämpar och sliter och går upp på morgonen för att bidra till vårt gemensamma land. Samtidigt som högertrollen sitter fegt bakom sina anonyma konton och sprider sin skit.
Eller ta Alan Feily. Han som filmades när han gjorde ett modigt ingripande och avvärjde en psykotisk knivbeväpnad våldsverkare. Sedan användes klippet av SD som en illustration på samhällets förfall och alla invandrares farlighet.
Det är någon sorts grundläggande anständighet som utmanas. Små ynkliga fegisar som ger sig på en hjälte. Och det är klart att det rör grundläggande medmänsklighet inom mig. Man föraktar inte den som har det tufft, man ser sig själv i dem.
[ Ebba Busch (KD): Både vi och SD har blivit illa behandlade ]
Vi kan tycka olika i tiggerifrågan men när skuggkrigarna spelar på den sortens känslor som får mobben att ge sig på utsatta människor rent fysiskt passeras en gräns, med råge. Det går att ha synpunkter på svensk migrationspolitik, men när till synes vanliga svenskar står och skriker på unga afghanska pojkar vars enda brott är att de velat fly och bygga sig ett bättre liv är det något annat.
Politik är svårt och bygger på målkonflikter, jag köper det, men det är skillnad på att säga det och att sluta se någonting av sig själv även i den andra. Det blir en empatisk blindhet som är farlig på riktigt. Fast i grunden inser jag att under allt detta ligger något ännu djupare. En känsla av att de där trollen trampar på något, smutsar ner något som är, i brist på bättre ord, heligt.
Det handlar om detta människovärde, och det blir extra tydlig när det handlar om barn. När en liten flicka utses till Lucia är det en fin del av barndomen och man hatar inte på henne, för att hon är svart. När människor dör är det en tragedi och man misstänkliggör dem inte, bara för att de satt i ett flygplan på väg hem från Iran.
Jag vet inte om det är det kristna arvet i mig eller bara en allmänmänsklig reaktion. Men det finns saker som är rena, orörbara. Som barndomen, människolivet, att vi alla har ett värde, för att vi är skapade till guds avbild eller bara för att vi är just människor. Oavsett hur vi ser ut eller varifrån vi kommer. Det är politik men det går också bortom politiken.
Den där känslan handlar i grunden om moral. Jag är ingen moralist. Det måste finnas utrymme för det grådaskiga, det imperfekta. Men det måste också finnas gränser. Det handlar inte om människorna bakom tangenterna. Men idéerna och hatet de högerextrema sprider, måste bekämpas som det virus det är. Det säger mig mina känslor. Men faktiskt även mitt förnuft. Och någonstans bär jag ändå en liten låga av hopp som säger mig att jag inte är ensam.
