Undersökningar visar tydligt på att många pastorer i dag hamnar i psykisk ohälsa, utmattning eller depression, som Dagen skrivit om (24/5). Det är viktigt att vi som ledare söker stöd och hjälp i rätt tid. I dag finns det tack och lov en större förståelse för att man kan må dåligt och det finns hjälp att få. Och vi behöver vara rädda om våra ledare, de är värdefulla. Det finns många anledningar till att man kan må dåligt och flera har dryftats. Men jag vill lyfta en som ibland hamnar i skymundan: finns frihet att följa sin kallelse?
Jag hade varit frälst och döpt i tre år och hade aldrig tänkt tanken att bli pastor, när jag fick frågan. Det gick väldigt snabbt. Ångesten kom några år senare när inte tjänstledigheten från arbetet som rektor längre kunde förlängas. Men i dag har jag varit pastor i 31 år, i samma kyrka som döpte mig till Kristus vid 29 års ålder.
Det som alltid förväntats av mig, vår församling och de organisationer jag lett i Sverige och internationellt, det har varit att leva i ”kallelsen”. Det har inneburit både en frihet och en press. På ålderns höst uttryckte pastor Lewi Pethrus det som att han inte kunde berömma sig själv, just därför att han inte vågat göra något annat. Kallelsen – och Gudsfruktan – hade drivit honom.
Om ”kallelsen” trycks tillbaka, om den helige Andes ledning och inre maningar kvävs, då växer frustrationen och stressen.
— Tommy Lilja
Den tjänst vi har som församlingsledare är först och främst en kallelse från Jesus. Vår uppgift är att utrusta, utbilda och förlösa de troende att bygga upp Kristi kropp och att leda så att vi blir ett, stabila i självutgivande kärlek, tro och gärning. En miljö där vi alla är kallade att leva i bön, så att vi alla ”hör”, vad Jesu Ande säger till församlingen. Men om ”kallelsen” trycks tillbaka, om den helige Andes ledning och inre maningar kvävs, då växer frustrationen och stressen.
Många pastorer förväntas i dag (som tjänstemän), att verkställa vad andra kanske resonerat eller ibland i oenighet, genom röstning kommit fram till. I en sådan miljö finns en risk att en del inte alls mår bra. Det är viktigt att erinra sig att vi är en övernaturlig rörelse i en naturlig miljö. Jag har lett många organisationer där vi tagit majoritetsbeslut. Men vi har haft en viktig regel. Har vi inte varit överens, då har vi väntat. Detta utifrån övertygelsen att den helige Ande omöjligt kan komma fram till olika slutsatser i olika personer. Därför behöver vi leva i bön för att undvika att bli överkörd eller att köra över andra. Även goda tankar och uppslag måste prövas i bön, tills vi alla kommer till insikt om den goda tanken också är Guds tanke.
Det finns en risk att pastorsrollen i dag blir mer formell anställning än kallelse. Men som Fredrik Wenell skrivit tidigare på ledarplats (26/1): pastor är inget yrke. Vi måste vaka över så att vi inte går åt ett håll där vi premierar mer av rätt bakgrund och betyg och mindre av Andens bekräftelse. Även om allt detta görs i all välmening, riskerar det att kväva kallelsen i de kallade. Gud är suverän – han gör som han vill. Det är inte alltid församlingarna som har pastorer med rätt cv som växer. Ibland är de helt utan utbildning. Men med en brinnande kallelse.
[ Här är faktorerna som riskerar knäcka svenska pastorer ]
En tydlig arbetsbeskrivning är absolut inte fel. Men den främsta arbetsbeskrivningen är kallelsen. Tre år efter det att jag för första gången satt min fot i en frikyrka, blev jag insatt som pastor och föreståndare. Det som predikades då var att ”höra från Gud och sedan våga göra det”. Vi gjorde det, vi trodde på kallelsen (även när vi gjorde fel, vilket vi gjort många gånger).
Normen om hur man borde göra, som pastor i en liten pingstkyrka i en av Sverige minsta städer innebär ofta begränsningar. De goda idéerna, de formella styrelsemötena (som måste finnas där), grannförsamlingarna – alla kan påverka och begränsa vad Gud har kallat. Ändå är det viktigt att våga göra sådant som människor inte förväntar sig. Att våga göra vad man upplever att Gud kallar oss att göra.
Kallelsecentrering är inget självklart vaccin mot psykisk ohälsa. Vi har självklart varit trötta, slitna och gått igenom svåra saker. Men friheten att kunna springa med kallelsen, att göra det Gud kallar oss till att göra, har också gjort att Han försett oss med kraft och ork att fortsätta. Så kan vi hålla över tid, där begränsningar och människors förväntningar hade kunnat bryta ner och skapa missmod.
Ibland kan alltså svaret på psykisk ohälsa bland pastorer och ledare vara att församlingen gör det möjligt att bejaka och blomma ut i den gudomliga och övernaturliga kallelsen från Jesus som ivrigt väntar på att få förverkligas i oss alla. Som individer och som församling har vi allt att vinna på att dessa gåvor kommer fram.
Men det behövs en vis balansgång: att tro på att våra ledare är kallade av Gud och ge dem förtroende att följa kallelsen, samtidigt som de som är ledare måste ha fullt förtroende för att församlingen också, när de lever i bön, hör hur den helige Ande vägleder församlingen. Det blir ett samspel där alla delar är lika viktiga. Då uppstår en välgörande dynamik och förlösande energi, som bidrar till att man som pastor och församling orkar hela livet ut.
[ Fredrik Wenell: Att vara präst eller pastor är inget yrke ]
