Jag kommer hem från Evangeliska frikyrkans kongress med stora viktiga beslut i kroppen och landar rakt in i kladdiga barnhänder, ärvda mackor och konflikter om klossar. Väcks med paket på sängen och sången ”Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen”. ”Visst är den fin mamma?” frågar fyraåringen om mosaikvasen i grälla färger. Superfin, säger jag. Mor, lilla mor.
I grunden var min upplevelse av helgens dygn med EFK bra. Vi samlade oss. Tonfallen var okej även i svåra frågor. Men i rummet är det något som saknas och det blir enformigt. Tänker att det nog är något perspektiv som kommer. Jag får inte tag på vad det är förrän det redan är streck i talarlistan.
Då ser jag det, det är en röst jag saknar. Inte ett perspektiv, utan en ton – en mors röst. Skärpa förmedlad med mildhet och tröst. Det är lätt att tänka att alla har samma chans att yttra sig men stämmer det verkligen? Frida Park gör i sin ledare (28/5) en förtjänstfull analys av bristen på kvinnor i kongressen. Men jag vill lägga till ett annat perspektiv, som har med djup att göra, djup i tron och djup i hur vi är formade som människor.
Hur låter Guds röst? Har den inte mera bredd? Och hur låter en mors röst?
— Lisa Fredlund
Innan första kvinnan är framme och delar i en av frågorna har hela 16 män redan hunnit fram med sina tankar, infallsvinklar, åsikter, uttänkta saker. Och hör mig rätt – texten handlar inte om innehållet i vad männen sa. Många sa bra saker men en sak har de flesta gemensamt. Det mesta talar bara till huvudet, intellektet.
Men hur låter Guds röst? Har den inte mera bredd? Och hur låter en mors röst? En vanlig mor eller en andlig mor. Jo, det är den som säger:
”Det kommer gå bra.”
”Du trillade men du kommer upp igen.”
”Va? Har de sagt att du är sådan? Nä men vet du det stämmer inte. Jag vet vem du är!”
Moderns röst stavas tröst och talar direkt till hjärtat.
Låt mig säga att några kvinnor var framme och även någon man samlade mod för att tala med en moders röst – med värme och empati. Men där var ingen kvinna över 60 år som talade. Och de var kanske ändå en fjärdedel av alla i rummet.
Det är ganska mycket prat om vikten av man och kvinna i kyrkan. Hur vi är skapade och formade olika. Och jo, det är sant det är precis det jag menar. Men det är inte en jämställdhetsfråga, utan en olikhetsfråga. Men vad betyder det då? Att vi ser olika saker, hör olika saker, kan ge olika saker och behöver yttra olika saker.
Jag frågade en kvinna över 65 varför hon inte yttrade sig. ”Ja, men jag blir så berörd. Då kommer jag stå där och gråta.” Och jag tänkte, att det är precis det vi behöver. Människor som står där och gråter, vågar tala från sina hjärtan mer än sina tankar.
[ Frida Park: Var fanns kvinnorna i EFK när samkönade äktenskap debatterades? ]
För hur är vi formade? Jag hör min Herres moderliga röst: ”Jag har känt dig innan du föddes, jag vet vem du är.” Jag hör min egen röst till mina barn: ”Jag har burit dig i min kropp, vi hör ihop. Du kommer alltid tillhöra mig oavsett vad som sker.” Det är den rösten jag saknar i rummet.
Men hör den verkligen dit tänker någon? Det är ju faktiskt en diskussion. Fast är vi inte skapade med mer än enbart intellekt? Ande, kropp, själ, även när vi angriper svåra frågor.
Hur talar den helige Ande oftast? Tonen, viskningen. Till vilken plats i kroppen talar trösten? Jo, till djupen. Ändå lever vi som om vi var såna där huvudfotingar som treåringar målar.
Argumenten i rummet fortsatte att avlösa varandra. När vi tror att huvudet är det enda vi har, att vi är utlämnade till att behöva förstå. Då blir vi så rädda. Och det är ju inte konstigt. Vi får akta oss för att börja tillbe endast det vi tror oss förstå. Anden talar djupare, den enar, den drar, korrigerar och den skapar identitet. Viskar mjukt.
Första mötet med Anden i nya testamentet är duvan och Faderns röst som uttalar vem Jesus är. ”Och en röst från himlen sa: ‘Detta är min älskade son, han är min utvalde’. Min älskade son. Det är min son. Du är min, viskar Maria i örat på Jesusbarnet, en mors röst. Du kommer alltid vara min och jag kommer alltid att vara din oavsett vad som händer.
När diskussionen slutar har 38 män uttalat sig och 8 kvinnor. Och jag tänker igen ”Hur låter en moders röst in i detta?! ”Mor, lilla mor vem är väl som du? Ingen i hela världen.”
[ Frida Park: Var är alla kvinnor? ]
