Motiverad av tidigare inlägg i debatten om den helige Ande (17/5 och 24/5) som lyfter fram behovet av Anden önskar jag utmana genom att ta samtalet ett steg till. Utgångspunkten är dagsläget vad gäller de olika kristna församlingsrörelserna i Sverige. Jag vill också ställa några frågor för vidare reflektioner vad de bakomliggande orsakerna skulle kunna vara till den utveckling vi sett. Grunden är just det som lyfts fram i tidigare artiklar, nämligen Andens livsnödvändiga roll för församlingars överlevnad och fortsatta sunda utveckling och tillväxt.
Jag har själv undersökt och sammanställt frikyrkosamfundens officiella medlemsstatistik och satt denna i relation till dåvarande befolkning. Runt 1860 började det vi svepande kan kalla frikyrkorörelsen växa fram i Sverige. 70 år senare stod den på sin topp medlemsmässigt med 4,5 procent av Sveriges dåvarande befolkning för att i dag utgöra lite drygt 2,1 av befolkningen. Equmeniakyrkans tre samfund har tillsammans gått från att år 1930 utgöra 2,7 procent av befolkningen till att i dag utgöra knappt 0,6 procent och Pingst, som i tid ligger ungefär ett halvt sekel efter de andra samfunden, har en medlemsutveckling som gått från 1,2 procent av befolkningen på 1980-talet till att i dag utgöra ungefär 0,8 procent.
[ Läs tidigare inlägg | Sam Wohlin: Vi är i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet ]
Direkt ska skrivas att församlingens utveckling naturligtvis inte alltid är synonym med hög numerär och ett växande medlemsantal. Dock kan man självklart se ett samband mellan en frisk, stark, andedriven och Jesusfokuserad församling och antalet människor som blir födda på nytt. Det är ju bara att läsa Apostlagärningarna för att upptäcka det. Gud har alltid fokus på individens frälsning: ”för att var och en som tror …” Gud frälser enbart i ental, men ett stigande antal av ental blir ju ändå i förlängningen ett flertal.
När vi reflekterar över de kristna församlingsrörelsernas utveckling för att om möjligt hitta orsaker till densamma måste några frågor ställas. Vissa av frågorna kan tyckas ha självklara svar medan andra är mer tolkningsbara, och det är väl förmodligen de sista som kan röra upp mest känslor och ge flest reaktioner både inom och mellan oss. Ändå är min önskan att vi skulle kunna ta ett steg tillbaka från våra instinktiva reaktioner och ryggmärgssvar för att ärligt och uppriktigt ge frågorna och funderingarna en chans.
Min önskan är att vi skulle kunna ta ett steg tillbaks från våra instinktiva reaktioner och ryggmärgssvar för att ärligt och uppriktigt ge frågorna och funderingarna en chans.
— Krister Nordin
Har Guds ord, evangeliet och Anden förlorat sin kraft över tid? Här handlar det också om bibelsyn och vår syn på den andliga världen. Har liberalteologiska influenser och tendenser att förmänskliga det gudomliga naggat vår tro i kanten vad gäller dessa bibelord? ”Jesus Kristus är densamme”, ”från ljusens Far, som inte förändras …”, ”evangeliet är en Guds kraft till frälsning” och ”Anden utforskar allt”.
Har den Ondes kraft och styrka vuxit över tid? Att den Onde gör allt för att bedra och förgöra så många som möjligt, och att hans raseri och rytande är ursinnigt för att han vet att hans slut närmar sig är odiskutabelt. Men innebär det också att hans kraft i relation till evangeliets och Andens kraft är större? Gäller det Jesus sa också i vår tid: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden”?
Är vår tid en för svår tid för Anden att rå på? Har tidsandan, de vetenskapliga upptäckterna, sekulariseringen och konkurrensen från nyandlighet och andra religioner blivit evangeliet och Anden övermäktiga? Du som varit med ett tag känner igen ord som besökelsetid och väckelseperioder. Betyder det att den Gud ”som vill att alla människor ska bli frälsta” helt kallt räknar med ett visst svinn under de mörka perioderna?
Finns det för mycket synd och orenhet i församlingen för att Anden ska kunna verka? Det är en relevant fråga som av och till ventileras. Är syndfrihet i församlingen relaterat till Andens förmåga att verka genom sina tjänarinnor och tjänare? En intressant reflektion i sammanhanget är det till synes motstridiga Paulus skriver till församlingen i Korinth, som exempelvis ”därför saknar ni inte någon nådegåva” och ”det ryktas faktiskt om sexuell omoral bland er”.
Har begrepp som inte är nytestamentliga, som exempelvis ledarskap, organisation och styrelsebeslut, ersatt nytestamentliga begrepp som tjänstegåvor, Andens liv och Andens ledning? Kan det vara så att de tre första begreppen har vuxit fram ur människans behov av kontroll och därmed är oförenliga med Andens uttryck? Är Jesu ord ”Vinden blåser vart den vill” kanske omöjliga att förena med människans kontrollbehov?
Har vi gjort evangeliet till religion? Hindrar vår tendens att öppna upp för företeelser från gamla förbundet och de historiska kyrkorna Andens verk? Anden är ju Faderns bekräftelse på Jesu försoningsblod i det nya förbundet. Har gammaltestamentliga och historiska kyrkors begrepp, företeelser, liturgier och ritualer blivit en ersättning för Anden? Verkar Anden genom detta, tar han en strid mot det, eller backar han gentlemannamässigt tillbaka och låter oss lita på våra egna religiösa lösningar?
Till slut en sammanfattande fråga: Vad av religion, organisation, kontrollerande ledarskap och evangeliet delat i Andens kraft kan frälsa från synd och den ondes inflytande samt trotsa vår tids utmaning att få se människor bli födda på nytt?
