Låt oss predika mer om karismatiken, men låt oss även predika mer om brottningskampen. Det är med stor behållning som jag läser Sam Wohlins text ”vi är i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet” som publicerades inför pingsthelgen (17/5). Jag har i ett antal år känt en längtan att i Sverige lyfta upp pingsthelgen till dess rättmätiga plats jämbördigt med våra jul- och påskhögtider.
Pingstens budskap om ”Gud i oss och genom oss” är minst lika viktig som julens ”Gud till oss” och påskens ”Gud för oss”, men har i både samhälle och kyrka halkat ner i betydelse och firande.
Inför årets pingsthelg har mitt hjärta bultat extra för verserna i Lukas evangelium kapitel 24 vers 49 ”Och jag ska sända över er vad min Far har lovat. Men ni ska stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.” Dels orden om att ”stanna och vänta in”, och dels om att ”bli rustad med kraft från höjden”.
[ Läs tidigare inlägg | Sam Wohlin: Vi är i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet ]
Det finns två faktorer som är avgörande för den andliga förnyelse i svensk kristenhet som Wohlin nämner i sin text. Det ena är hur vi i vårt samhälle har förlorat förmågan att vänta. Trots alla maskiner och prylar som ska spara tid åt oss så är vi mer stressade än någonsin. Kan vi verkligen beställa en stund av den helige Andens närvaro medan mikrovågsugnens tre minuter tickar ner? Hur mycket behöver vi inte stänga ner för att vänta in Andens tilltal, inte för att Han ska bli mer närvarande utan för att vi ska vara så stilla att vi kan lyssna in och öppna oss för det Han vill ge till oss och genom oss ut till vår värld?
När Paulus skriver om Andens nio gåvor i 1 Korinthierbrevet kapitel 12–14 skriver han att vi ska vara ivriga att få de andliga gåvorna, men även att ”Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.” (1 Kor 12:11)
Anden, som alltid vill ge allt i överflöd, fördelar gåvorna som Han vill. Inte som vi vill. När vi försöker beställa Andens gåvor efter vår egen lust och vilja, efter vårt eget tajta schema, så hamnar vi snart i en brottningskamp vi inte kan vinna. Vi behöver inse vem som är Gud och vem som är Guds barn. Vem som är Herre och vem som är tjänare.
Det andra vi behöver är att släppa brottningskampen runt upplevelsen. ”Jag är nog inte döpt i Helige Ande, för jag talar inte i tungor”, är en mening jag har hört flera gånger de senaste decennierna från olika personer i olika sammanhang. Men jag har också har hört samma personer profetera gudagivna budskap till sin omgivning. Vem är då jag att påstå att den personen inte är döpt i Helige Ande? Paulus skriver i samma kapitel: ”Jag vill gärna att ni talar i tungor, men ännu hellre att ni profeterar” (14:5). Profetian är ett resultat av Andens dop!
Många brottas med fördömelse och fastnar i kamp och kramp kring pingstens gåva: den helige Ande. Kan det vara en medvetenhet om denna brottningskamp som gjort oss förkunnare försagda? Vi vill vara tvärsäkra i vår förkunnelse, men samtidigt vill vi inte bidra till ännu mera kramp för dem som brottas med att få uppleva Andens dop?
Kan det vara så att människor är olika och helt enkelt upplever Anden på olika sätt, likt en kropp med olika lemmar och varierande sensoriska funktioner?
— Mikael Hansson
Paulus återkommer flera gånger till vad jag tror är syftet med Andens gåvor, ordet ”uppbyggelse”. Uppbyggelse av sig själv och av församlingen. Jag kan dock inte hitta ordet upplevelse en enda gång i dessa texter. Ändå har vi förkunnare allt för ofta betonat upplevelse snarare än uppbyggelse. Då missar vi något väsentligt. Anden är densamme, men kan det vara så att människor är olika och helt enkelt upplever Anden på olika sätt, likt en kropp med olika lemmar och varierande sensoriska funktioner? Jag tror det.
I pingstförsamlingen jag tillhör bestämdes det att vi skulle fira pingsten under ett helt dygn, från lunchtid på pingstafton till efter pingstdagens gudstjänst. Dygnet innehöll lovsång, bönestationer, undervisning, gemenskap och mycket bön. Jag kunde själv endast vara med halva dygnet men blev så uppbyggd och uppmuntrad! Pingsten vill jag leva i året om. Jag är övertygad om att Gud vill det för hela sin kropp, för sin församling.
Wohlin nämner i sin text berättelsen om den samariska kvinnan och det levande vattnet. I samma evangelium, Johannes evangelium några kapitel längre fram, så ropar Jesus ”om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram”. Jag älskar hur Johannes själv förtydligar texten med kommentaren ”Detta sa han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. Anden hade nämligen inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad”.
Låt oss stanna upp, låt oss släppa krampen och låt oss vara törstiga efter mer av Andens uppbyggelse av församlingen, mitt i en trasig värld.
