Pether Nordin ger i sin debattartikel (22/5) en träffande beskrivning av S:ta Clara kyrka i Stockholm. Debatten har föranletts av mitt uttalande för några veckor sedan, där jag ville ge en målande beskrivning av hur ett framtida Stockholm skulle kunna se ut med färre regleringar som styr byggnaders utförande och användning. Mitt exempel var dock olyckligt, av två skäl, vilket förtog möjligheten att diskutera det underliggande problemet. Det återkommer jag till i den här repliken.
För det första uttalade jag mig om ett särskilt utfall. Mitt uttalande kan tolkas, och har tolkats, som att jag vill S:ta Clara ska bli nattklubb genom någon sorts statlig reglering. Så är inte fallet. Jag vill att den som äger en lokal, oavsett om det är en kyrkobyggnad eller något annat, ska ha rådighet över hur den används.
För det andra var just S:ta Clara ett dåligt exempel. Efter att ha besökt kyrkan har jag fått en större förståelse för dess roll i civilsamhället. Efter den morgonbön jag hade förmånen att gästa fick ett 80-tal hemlösa mat efteråt. Jag har också fått en större förståelse för S:ta Claras arbete med att på flera sätt hjälpa samhällets utsatta. Det är för mig tydligt att just S:ta Clara är bland det finaste som civilsamhället har uppbådat.
Så vad var då min poäng? Den är inte att friheter ska inskränkas och nuvarande fastighetsägare ska tvingas upplåta lokalerna till annan användning än de själva önskar, utan att fastighetsägare ska få större rådighet över vad de själva äger. I en föränderlig värld måste även bebyggelse uppdateras.
[ Läs tidigare inlägg | Pether Nordin: Nej tack till att göra om S:ta Clara till nattklubb ]
Den som blickar ut över centrala Stockholm kommer att märka att de högsta byggnaderna är kyrktorn, som sticker upp varstans. Men de flesta har inte ställt sig frågan om varför det ser ut så. Centrala Stockholm har vuxit fram över tid, men de flesta av husen inom tullarna har byggts under en kort period från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Till viss del skedde utbyggnaden genom att tidigare obebyggda områden togs i anspråk, och till viss del genom att äldre 1600-talsbebyggelse, med smala gator och låg boendestandard revs och ersattes med moderna hus.
Men den förnyelseprocessen som alltid kännetecknat städer har stannat av. Idag är det svårt att modernisera staden. Gamla byggnader ska skyddas för att bevara de miljöer som byggts upp. Det inkluderar bland annat miljonprogrammen i Stockholm. Det är naturligtvis något man kan förespråka, men man måste då vara ärlig med vilka kostnader som följer av att förnyelse hindras, för fastighetsägare, men framför allt för samhället i stort.
Väldigt få vill trots allt köpa en kyrka för att bedriva kyrklig verksamhet.
— Fredrik Kopsch
Om vi genom reglering bestämmer oss för att hålla antalet bebyggda kvadratmeter konstant i en stad, samtidigt som antalet människor om vill flytta dit blir både fler till antalet och rikare, kan bara en sak ske. Bostadspriserna kommer att skena. Det är också precis vad vi har bevittnat de senaste decennierna. Stockholm har blivit otillgängligt för väldigt många. Bostadspriserna gör att allt färre kan köpa sina bostäder, och de långa kötiderna till hyreslägenheter har i princip stängt möjligheten att hitta en hyresrätt.
Det får stora konsekvenser. När människor inte längre kan flytta till en stad kommer företag få svårt att rekrytera rätt kompetens. I slutändan kommer företagen välja att etablera sig på annan ort.
Men regleringar slår också hårt mot fastighetsägare. Och här är just Svenska kyrkan särskilt hårt drabbad. Kulturmiljölagen bestämmer att alla kyrkor byggda före 1940 och som ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan den 1 januari 2000 är skyddade som kulturminnen. Många kyrkor byggda efter inkluderas också, om än inte automatiskt. Det innebär inte bara att det är svårt att byta användningsområden, utan även att de behöver underhållas för att behålla sitt värde. Till stora kostnader ska sägas.
Det är inte otänkbart att Svenska kyrkan vid någon tidpunkt skulle vilja välja att konsolidera sitt fastighetsinnehav. I Sundbyberg används till exempel den tidigare Missionskyrkan Bethlemsförsamlingens gamla kyrka – som lades ner 2005 – som bryggeri och bar Resurser kan då dessutom riktas dit de gör mest nytta, där besökarna fortfarande strömmar till, som S:ta Clara kyrka. Andra kyrkor skulle kunna säljas om ägaren vill. Men så länge lagstiftningen komplicerar för en potentiell köpare att göra något annat av kyrkobyggnaden kommer marknadspriset att vara nära noll. Väldigt få vill trots allt köpa en kyrka för att bedriva kyrklig verksamhet. I andra länder, som Storbritannien, tillåts gamla kyrkobyggnader byggas om till pubar eller bostäder.
Så har skett även i Sverige, men i mycket liten utsträckning. Reglering är problemet.
