Vi är i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet

Den här helgen som ligger framför oss firar vi Pingsthögtiden igen. Ibland kallar vi detta för ”hänryckningens tid”. Och nej, det handlar inte främst om högtidliga bröllop med starka känslouttryck, eller att naturen blir så vacker igen i vårsolens glans. Det handlar i stället om den helige Andes närvaro och kraft i världen. Det som förvandlar människors liv.

En av de vackraste berättelser som finns i Bibeln är när Jesus Kristus möter den samariska kvinnan vid en brunn. Här berörs hennes allra djupaste längtan. Jesus säger: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle gett dig levande vatten.” Det här är en metafor, en bild för den helige Andes verk i en människa innersta. När vi får smaka Guds oändliga godhet. Jag är själv en av de som drabbats på djupet.

Jag hade som ung tänkt bli företagare precis som min far. Men i ett kvällsmöte på Nyhemsveckans stora sommarkonferens fick jag som tonåring en profetisk hälsning från en förebedjare, att Gud kallade till tjänst. Den kvällen vändes mitt liv upp och ner. Jag berördes så starkt av den helige Andes närvaro. Och jag har aldrig kunnat blivit av med de orden som borrade sig djupt in i mitt hjärta. Det ledde till år av teologistudier och nu kan jag se tillbaka på 30 år som pastor.

[ Fredrik Wenell: Handskas rätt med profetians makt ]

Ibland har jag svårt att förstå att en beröring av den helige Ande kunde styra om mitt liv så drastiskt. Men upplevelsen av Andens kraft och närvaro är livsförvandlande. Jag tänker på vilka starka erfarenheter det har gett mig. Jag har suttit med människor i Asien som haft bakgrund i olika världsreligioner – men som har mött Jesus Kristus och som i dag arbetar som missionärer för olika kyrkor och organisationer. Jag har också jublat med den unga kristenheten i Afrika i dans och glädje över frälsningens hopp. Också i Sverige, som ju är ett av världens mest sekulariserade länder, har jag sett människor bli berörda av Guds kraft och kärlek. Det senaste året inte minst människor med nyandlig bakgrund. Ofta har jag kommit på mig själv – att tårar rinner ned för mina kinder – när jag ser hur Gud vidrör människor med sin kärlek.

Om människor inte gör andliga upplevelser i vår gemenskap, då kanske kyrkan lika gärna kan vara?

—  Sam Wohlin

I den stad där jag bor, Karlstad, bodde en gång i tiden 1900-talets mest inflytelserika evangelist Frank Mangs. Det var stora skaror av människor som drogs till evangeliet genom hans predikotjänst. Han skriver i en av sina böcker om sin starka erfarenhet av den helige Ande: ”Hela min inre värld, nej, hela min varelse, med ande, själ och kropp genomsköljdes, genombävades, genomrusades av en ström, som verkade som ett materiellt flöde men som i verkligheten var något oändligt mycket mer.” Detta blev helt avgörande för hans tjänst och liv. Han skriver ofta om sången i själen som uppstått.

En annan författare Lillemor Hallin skriver om sin erfarenhet av Anden: ”Jag fick också ta emot den helige Ande på ett mycket kraftfullt sätt. Det var som om himlen öppnades och vatten forsade ner. En enorm glädje överflödade i mig … teoretiskt hade jag alltid vetat att Gud älskade mig. Men först nu hade jag verkligen fattat det.”

Jag tänker att svensk kristenhet nu har blivit alldeles för försiktig och tyst, när det gäller den helige Andes närvaro och kraft. Jag vet att det har funnits överdrifter ibland – och ändå undrar jag om bristen av betoning på Andens verk kan vara en av orsakerna till att så många kyrkor i vårt land kämpar med tillbakagång? Om människor inte gör andliga upplevelser i vår gemenskap, då kanske kyrkan lika gärna kan vara? Jag tänker därför att vi är i dag i ett desperat behov av andlig förnyelse i svensk kristenhet.

[ "Pastorn gav mig böneförbud" ]

Utan den helige Ande känns Gud nämligen långt borta. Utan den helige Ande blir den kristna trons lära torftig. Utan den helige Ande blir vårt arbete tröttande verksamhet. Utan den helige Ande blir missionen propaganda. Utan den helige Ande blir det kristna livet lagiskt. Utan den helige Ande så uteblir den andliga förnyelse som kyrkan behöver. Då blir kyrkan inte mycket mer än en social förening eller religiös institution.

Så vilka församlingar och ledare vågar resa sig igen – för att lovsjunga, be, söka det profetiska, be för sjuka, be om nådegåvor, predika frälsning frimodigt, och bjuda in till gemenskap med Gud? Den helige Ande är ju källan till det andliga livet. Den anglikanske biskopen David Pytches skriver klargörande i sin bok, Kom helig Ande: ”Inom många kyrkor har man upplevt förnyelse, när Kristi kropp upptäcker hemligheten med ett liv i Andens kraft.”

Jo, jag vet att Andens frukter med kärlek, glädje och självbehärskning också är helt avgörande för kyrkan. Verkligen. Ändå är jag helt övertygad om att svensk kristenhet är i ett djupt behov av Andens förnyande närvaro. Professor Gordon D. Fee skriver: ”Man läser Aposteln Paulus slarvigt om man inte inser att för honom var Andens närvaro, i form av en självupplevd och levande verklighet, den avgörande frågan från början till slut.” Herre förnya din kyrka! Låt oss fira Pingst!

[ Dokument | ”Jag tror av hela mitt hjärta på en ny Jesusrörelse” ]