Jag är en invandrare men jag tog mig med tåg och buss i den motsatta riktningen. Till slut hamnade jag i arabvärlden som varit mitt hem sedan 1969.
Om jag tänker på mitt liv så tycker jag att jag har levt ett otroligt rikt liv. Jag har aldrig känt mig ensam. Under mina första dagar i Libanon, så fick jag direkt tre vänner: Mahmoud, Michel och Hafez. De och många andra av mina vänner finns länder runtom i världen och jag är kvar. Jag är inte ensam. Jag har ju min fru sedan 1974, Annie.
Vi har just varit i Damaskus, en av våra älskade städer. För mig är det inte enbart en stad som jag och min fru älskar. För oss är Damaskus en helig stad. Där går jag på Raka Gatan och tänker på Saul då han leddes in i staden.
Jag kan fortfarande höra Jesu ord: “Saul! Saul! Varför förföljer du mig? Jag är Jesus, den som du förföljer! Res dig upp och gå in i staden och vänta där, så får du veta vad du ska göra.” Jesus tar bort all rädsla och sätter folk fria från sina bojor än idag. Kan du tänka dig att det för två tusen år sedan fanns en kyrka i Damaskus och att den är fortfarande står där. Med unga människor som tillber Jesus än idag.
Då jag beslutat mig för att följa Jesu röst och resa hit sa underbara troende människor i min hemkyrka att jag valt fel land. Det var ju befolkat av fientliga människor. Men den Jesus, som tre år tidigare hade förvandlat mitt liv och gett mig kärlek till människor och fyllt tomheten och tagit bort hat och bitterhet.
Hur kunde jag säga nej till Honom? Ja, vi har levt och arbetat i flera bombade länder med många krig och många skadade och lemlästade människor under våra år. Bland de mest underbara människorna. Vi är övertygade om att Jesus går på just de här gatorna i de mest utsatta områdena.
Han grät inte bara en gång. Jesus gråter fortfarande.
— Tom Höglind
Hans hjärta är rört precis som det alltid har varit. Han grät inte bara en gång. Jesus gråter fortfarande. För han vet att vi är alla som får utan herdar. Jesu budskap har från början varit klart för oss. Jesus talar inte om betydelsen av ett hemland för han har lovat oss att förbereda ett hem för oss i hans faders hus där han är. Här nere är vi alla pilgrimer. Vi talar om ett hemland, men enligt Jesus är vi alla invandrare.
“Ni ska inte behandla en invandrare illa som lever i ert land. De ska behandlas som israeliter. Älska dem som dig själv och kom ihåg att ni också var främlingar i Egypten. Jag är Herren, er Gud” (3 Mosebok 19). Och har vi glömt hur Jesus reagerade då en lagkunnig och skriftlärd landsman ropade ut: “Mästare, jag vill följa dig vart du än går.” Jesus svarade: “Rävarna har lyor och fåglarna har bon, men Människosonen har ingen plats där han kan vila ut.” Det är min Jesus!
Men då jag för några år sedan fick ett telefonsamtal från polisen i Stockholm grät jag som ett barn. Jag fick då meddelandet att jag från och med nästa dag inte var svensk medborgare längre. Nog hade jag alltid sagt till mina libanesiska vänner att jag inte utnyttjat mitt svenska pass för att fly landet under de värsta dagarna av kriget. Men de menade att ett västerländskt pass trots allt gav en annan trygghet. Det hade jag aldrig upplevt tills den där dagen då mitt svenska medborgarskap togs ifrån mig. Min stora fråga var: “Hur kommer min Annie att reagera? Hon som upplevt, hur mycket lättare det varit att vara svensk, speciellt då vi reste. Hur skulle jag kunna berätta för henne?” Det tog en månad att samla mod.
En tid senare skickade min bror en inbjudan till oss för att ta del i en familjesamling. Jag tog mitt libanesiska pass och gick till svenska ambassaden för att få ett visum. De såg att jag var svensk och de lät mig gå framför alla andra visumsökare för att få den hjälp jag behövde. Flera svenska ambassadtjänstemän samlades omkring mig. Alla ville hjälpa till. Jag berättade, att jag inte var svensk längre och att jag behövde söka ett visum i mitt libanesiska pass. Ingen trodde på mig. De bad mig komma tillbaka med bevis på att jag enbart var libanes.
Nästa dag kom jag tillbaka och visade att jag förlorat mitt medborgarskap. Men den morgonen kom ingen svensk ambassadtjänsteman fram för att hjälpa mig. Det blev att stå i kö som alla andra. I det ögonblicket visste jag hur det är att bli behandlad enligt en annan måttstock.
Kära bröder och systrar, vi som önskar varandra frid och nåd då vi möts, är det inte dags för oss att öppna våra hjärtan för de lidande människorna i Gaza, Sudan, Ukraina och andra länder, där livet är så svårt. Tänk på att människorna i Gaza varken har visum eller hem.
Skall inte Jesus leva i oss och göra så att våra hjärtan blir varma av kärlek till både vänner, fiender och oliktänkande? Jesus var ju så klar i sitt budskap, att vi som hans efterföljare inte kan undkomma att älska alla. Inga undantag. Jesus sa: “Gör mot andra så som ni vill att de ska göra mot er”.
