Är diskussionen kring HBTQ:s plats i samhället över nu när Sverige fått en lagstiftning som gör det enklare att byta såväl juridiskt kön som att medicinskt och kirurgiskt förändra kroppens yttre attribut? Knappast.
Och hur är det med kyrkorna? Är vår roll att bara traska ”patrullo”, vara en rörelse som går i samhällets fotspår. Lite långsammare, men i samma riktning?
Frågorna kring kön, könsidentitet, psykisk ohälsa och allt som hör samman med det kommer att fortsätta diskuteras. För den progressive finns bara en riktning. Mer självbestämmande! Det märks tydligt i representanterna för EKHOs svar (3/5) på min och Flodström/Ibstedts (26/4) artiklar i frågan.
Men deras texter är fylld av ställningstaganden som är minst sagt ifrågasatta. Låt mig bara ta ett exempel: Är ökade möjligheter till att bejaka svajande könsidentiteter hos unga en väg till ökad psykisk hälsa? Eller är det, som många forskare hävdar, precis tvärsom?
[ Staffan Werme: Håller en ny religion på att skapas i det queeras spår? ]
EKHO-företrädarnas artikel saknar i stort en faktabaserad grund. Och det säger sig självt. En upplevelse av en könsidentitet, den må vara det andra biologiska könet eller något av de tiotals andra könsidentiteter som finns inom queer, bygger inte på fakta. Det är en subjektiv uppfattning. Och, vill jag påstå, en ny tro, en religion.
Och det var detta som var grundtemat i min artikel. Det vi ser nu i västerländska samhällen är en förändring av synen på religion, på kristendom. Men mer än så. Processen att förändra trons grunder sker också inom kyrkor.
När det queera perspektivet på kön får genomslag i politiken, är det ingen liten sak. När en subjektiv upplevelse trumfar biologiska fakta, kommer detta att påverka hela samhället. Om jag och bara jag har rätten att definiera vilket kön jag tillhör, oavsett vad de biologiska fakta säger, kommer synen på andra fakta också att förändras.
Och när staten tar rollen som uttolkare av den för tillfället sanna trosuppfattningen, är inte staten längre neutral i religionshänseende. Staten kommer, i det mindre men sannolikt så småningom även i det större, att kräva att statens tro också blir hela samhällets tro. Vi ser det redan i dag när frågan om vilka kyrkor som ska kunna vara berättigade till bidrag från det offentliga försnävas. Kraven på rättroende till de statliga påbuden blir synligare.
[ P-O Flodström och Sebastian Ibstedt: Kan Gud ha skapat människor i fel kropp? ]
Men frågan är större än så för oss som bekänner oss som kristna. För hbtq-frågorna utmanar grunderna för den kristna tron.
Redan frågan om homosexualitet skapar spänningar i församlingarna. Det är uppenbart att det krävs omfattande omtolkningar för att gå de vägar vissa kyrkor väljer. Betoningen av ett allmänt, kravlöst kärleksbudskap sker på bekostnad av tydliga normativa ord i såväl gamla testamentet som nya testamentet. En sådan förändring kommer att påverka religionen. Men kanske kan den ändå rymmas inom den kristna ramen.
Skapade Gud oss till man och kvinna? Eller gjorde Han fel, ett fel som vi nu kan rätta till?
— Staffan Werme
När det kommer till frågan om queer i allmänhet, och transfrågan i synnerhet, menar jag dock att de synsätt som företrädarna för EKHO med flera ger uttryck för, kommer att medföra så stora förändringar av den kristna trons grundvalar, att det snarare handlar om en ny religion. Det räcker med att läsa de första sidorna av Bibeln. Skapade Gud oss till man och kvinna? Eller gjorde Han fel, ett fel som vi nu kan rätta till?
Gud gav oss kroppar som i stort överensstämmer med de flesta däggdjurs. Han ville inte göra oss till neutrala andliga varelser. Vi blev en del av den skapelse där de djur vi är satta att råda över har en arvsmassa som nästan är som vårt. Och Guds första bud till den människa han skapat var inte att vi skulle bejaka vår identitet, utan betydligt mer prosaiskt: ”var fruktsamma och föröka er”.
Detta ifrågasätts nu av en allt starkare queerrörelse. Människan blir i den mer sin egen skapare, i stället för en Guds skapelse. Frälsning blir att ”komma ut” i rätt könsidentitet. Och det jordiska himmelriket kommer när jag får bestämma allt, fri från förtryckande normer. Men när vi själva blir vår gud, och de normer vi vill följa baseras på subjektiva upplevelser, försvinner såväl tanken på synd och därmed också på nåden, och meningen med Jesu död och uppståndelse.
Det är uppenbart att de mer lättfotade lutherska kyrkorna enklare kan anamma denna religionsförändring. I Sverige är det Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan som mest tar dessa progressiva hänsyn. Inom Katolska kyrkan, med sina heliga sakrament, står den kristna tron på stadigare grund.
Det kyrkorna måste förhålla sig till i dag, är därför dels frågan hur man hanterar en stat där en ny statsreligion tar form men tydliga krav på följsamhet mot statliga påbud. Dels hur man ska kunna bevara sin tro i en allt mer heterogen värld där tron blir ett subjektivt självbejakande projekt.
