I oktober 1951 fick svenskarna religionsfrihet genom religionsfrihetslagen. Då först fick medborgarna den självklara rätten att bekänna sig till vilken tro de ville eller att helt slippa bekänna sig till en tro. I dag garanteras religionsfriheten dessutom i grundlagen och av Europakonventionen, som sedan 1995 är svensk lag.
I april i år brände en kvinnlig aktivist en Koran och höll samtidigt upp ett träkors, utanför Skärholmens kyrka. Kvinnan hade demonstrationstillstånd för aktionen i Skärholmen och det har hon också inför Eurovision Song Contest i Malmö. I en intervju i Dagen (3/5) säger hon: ”De är enbart fega otroende människor som går islamisternas ärenden”.
Aktivisten verkar alltså göra precis som politiska islamister; beskriva utövare av andra religioner och medborgare utan religiös hemvist som ”fega otroende”.
För Koranbrännaren gäller självklart samma yttrandefrihet som för alla andra. Och hennes budskap och omdöme ska, som alla andras, tåla allas bedömning och kritik.
Den mest beprövade garanten för fria och öppna samtal mellan företrädare för olika religioner liksom för rättframt samspråk medborgare emellan, oavsett deras religiösa hemvist eller ingen alls, är den sekulära demokratiska rättsstaten med fria val.
Stater där en särskild religion är påbjuden eller alla religiösa trosuppfattningar är förbjudna är aldrig demokratiska i min mening. I så måtto står politiken över religionen; i den demokratiska rättsstaten utses parlamentet genom fria val som har att lagstifta även om religionens plats juridiskt, normmässigt och kulturellt. Sverige och de västerländska demokratierna har åtagit sig att skydda religionsfriheten på ett förutsägbart och rättssäkert sätt.
I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna framhålls särskilt att religionsfriheten är en viktig ingrediens i alla människors – i mänsklighetens – tillvaro. Religionsfriheten ingår också i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, EU-chartan om grundläggande rättigheter, och i flera andra regelverk på nationell nivå.
Det går en religionspolitisk vattendelare genom FN:s konventioner: ett antal nationer har reserverat sig i Kairodeklarationen 1999. I den fastslås att dessa stater – trots att de ratificerat FN:s konventioner – inte känner sig bundna till de punkter som strider mot Koranen – som är deras rättskälla.
Islamska teokratiers rättsordning är religiöst reglerad enligt Koranen och det är landets högsta religiösa ledning som tolkar och dömer enligt lagar som aldrig antagits av någon demokratiskt fri sammansatt beslutande instans.
I Sverige gäller centraleuropeisk rättstradition som vilar på en västerländskt kristen tradition, som tjänat – och tjänar – oss väl. Vår tradition bjuder att inte smäda eller att med hotfull provokation pådyvla andra människor en tro eller åsikt. Vår tradition förhindrar på intet sätt att diskutera, bilda opinion, och att med politiska argument försvara vår rättsordning, som ju innefattar också just religionsfrihet.
Aktivistens agerande är lika kontraproduktivt som extremistisk islams och den politiska islamismens tondöva propaganda för teokratisk makt över människors religiösa och politiska vardag.
— Ulf Lönnberg
Som aktivist distanserar sig den Koranbrännande kvinnan sig från civilsamhällets dialoger och de offentliga politiska samtal som vår yttrande- och religionsfrihet skyddar över tid. Aktivistens agerande är lika kontraproduktivt som extremistisk islams och den politiska islamismens tondöva propaganda för teokratisk makt över människors religiösa och politiska vardag.
Förhoppningsvis väljer majoriteten kristna bort dylik aktivism, i samklang med vår västerländskt kristna tradition.
Teologi rymmer exegetik men problematiserar i praktiken också för dess uttolkare hur religionen ska tillämpas här och nu. I interreligiösa samtal har frikyrkorna en uppgift i att förklara att religionsfriheten i sig ger energi och inspiration för alla som i öppna samtal vill verka för en värld med plats för individuella och gemensamma trosuppfattningar. Det gäller allt från existentiella frågor till respekt och tillit till sin nästa.
Vi ska klargöra för religiösa extremister och vänster- och högerpopulister att de också måste ta ställning till vilken religionsfrihet – eller hinder för religionsfrihet – de vill ha.
[ Hon bränner Koranen i Jesus namn - ges tillstånd i Malmö ]
Vi skyddar en öppen – men inte alls osårbar – demokratisk samhällsordning. Centerns ordförande Muharrem Demirok beskriver sig som kulturell muslim utan närmare precisering, medan Mikail Yüksel, som startade partiet Nyans 2019, vill införa islamska traditioner som innefattar normer och lagar som vilar på Koranen.
I detta sammanhang handlar det om att skydda allas rätt till sin tro eller annan livsåskådning. Ytterst handlar det här om partiernas och enskilda politikers engagemang. Utan att ta partipolitiskt ställning behöver dock företrädare för den frikyrkliga sfären också försvara vår religionsfrihet – som de historiskt sett i högsta grad är medskapare till. Religionsfriheten är och kommer alltid vara större än enskilda Koranbrännares aktivism.
[ Steven Crosson: Danmarks hädelselagar inget att ta efter ]
