Teologen Joel Halldorf skrev den 22 april i Dagen om frikyrkornas tysta omsvängning när det gäller synen på idrott. I pingströrelsens begynnelse skulle man inte ha någon som helst kontakt med idrotten. Att vara aktiv idrottssupporter för en pastor var otänkbart. Idrotten hörde till syndakatalogen. Men nu verkar omsvängningen vara total.
Idrott och motion är en väg till bättre hälsa. Regelbunden motion gör oss friskare och hjälper oss att leva längre. Men vi behöver ha evighetsperspektivet klart för oss i vårt förhållande till idrotten. För den kan med fel prioriteringar bli förrädisk och ett luftslott. Vi behöver tänka till. Vad är viktigast och vad sätter vi först? Är Gud en etta?
Jag tror att vi kristna ofta tenderar att gå från den ena ytterligheten till den andra i många frågor. Även när det handlar om idrott och sport. Alltså från det ena diket till det andra. Utmaningen blir då att hålla sig mitt på vägen.
Det kan lätt bli så att man som kristen gör små förändringar som till en början inte ser så farliga ut. Som att man inte kan vara med på söndagsgudstjänsten för att det är match på just den tiden. Jag hävdar att den viktigaste gudstjänsten i veckan är just söndagsgudstjänsten.
[ Idrotten ströks ur syndakatalogen sedan låtsades ingen som att sport varit förbjudet ]
I vår familj var det inget val vi gjorde inför varje söndag, utan vi hade redan tagit ett beslut att vi går till kyrkan varje helg. Det är inte bara det enskilda andaktslivet som är viktigt, utan även det faktum att vi är tillsammans med andra.
Det finns fler exempel där idrotten kräver ett sådant engagemang att tiden i kyrkan inte hinns med. Då tror jag att det är mycket viktigt att fråga sig vad som egentligen är viktigt?
— Josef Sjöberg
Det finns fler exempel där idrotten kräver ett sådant engagemang att tiden i kyrkan inte hinns med. Då tror jag att det är mycket viktigt att fråga sig vad som egentligen är viktigt? Och sen hitta rätt balans.
I ett bredare perspektiv är kanske idrotten inte så viktig. Det antyder flera före detta elitidrottare som ställts inför nya saker i livet som barnafödande eller en svår sjukdom. Den norska skidikonen Therese Johaug sa till NRK i februari 2024 om att bli mamma: ”Det är det största jag kan uppnå. Det är större än alla gulden jag tagit”.
I samband med att Björn Ferry vann i OS-guld i skidskytte 2010 kommenterade han i en intervju i Expressen om sin bror som kämpade mot cancer och opererat bort hjärntumörer vid fyra tillfällen: ”Det är större att han kan överleva än att jag vinner OS-guld.”
Tennislegenden Björn Borg sa nyligen i en intervju, också med Expressen: ”Min lycka är att vara med familjen. Det finns inget bättre. Har aldrig varit lyckligare i mitt liv”.
Ändå framställs idrotten i samhället, framför allt i medier, som nästan det viktigaste av allt. Den är nästan som en helig ko som man inte får röra eller kritisera. Sporten får till exempel ofta förtur i programtablån när något mycket viktigt mästerskap spelas. Att vinna OS-eller VM-guld eller SM-guld ger stjärnstatus, ja nästan gudastatus.
Efter pandemin tycker jag mig se hur våra medier har utökat bevakning på idrottens arena. Man skickar fler och fler journalister för att bevaka mästerskap från alla vinklar och vrår. Men det talas sällan om idrottens baksidor som skador och prestationsångest.
Idrotten kan lätt bli ett tidsfördriv i våra liv som lätt tar tid från det som är viktigt. Och då kan jag mycket väl förstå de tidigare Pingstpionjärerna som såg sig vara del av något större; som att utbreda Guds rike i sin närhet. Tiden var dyrbar. Och så är ju fallet även nu. Den rinner ut för oss alla. Ju äldre vi blir desto mer medvetna blir vi om detta. Därför är det viktigt att göra något bra av det.
Men vi måste hålla oss mitt på vägen och inte hamna i det andra diket. Genom idrotten kan dörrar öppnas så att vi kan nå människor som vi aldrig annars skulle kunna nå. Idrotten är ett ypperligt tillfälle att skapa kontakter så att vi kan få dela evangeliet. Ofta kanske det inte ens behövs några ord. Bara att man finns med i en annan miljö.
Men utan regelbunden kontakt med andra kristna, som i söndagsgudstjänsten eller andra sammankomster, är det svårt att hämta den kraft som man behöver för just detta. Hebreerbrevets författare skriver ju att vi inte ska överge våra sammankomster (Hebr 10:25). Jag menar att det är tragiskt om idrotten blir så viktig att Gud inte längre är en etta i våra liv.
