Vågorna i debatten har svallat högt inför det att riksdagen anslutit Sverige till den växande skaran av länder där lagstiftningen strävar efter att ge transpersoner större frihet och makt över sina liv. Varningar och farhågor har avlöst varandra, där Staffan Werme, redaktör, till exempel missuppfattar regnbågsflaggans betydelse för kristna queers i kyrkorummet och befarar att religionens djupaste rötter ska förtvina. P-O Flodström, pionjärpastor, och Sebastian Ibstedt, läkare, hör till skaran som verkar vara resistenta för erfarenheter från övriga nordiska länder. Motsvarande lagstiftning, som delvis är mer långtgående än den som nu antagits i Sverige, har där landat mjukt i god jord.
I debatterna har huvudpersonerna, som verkligen berörs av lagen, mestadels fått sitta på åhörarläktaren och behövt ta del av ett alltmer aggressivt tonfall. Det är ytterst sällan någon involverar transpersonerna själva – i stället framställs de ofta som ett samhällsproblem.
Vi vet att antalet unga människor som diagnostiserats med könsdysfori har ökat markant i Sverige under senare år. Det gäller inte bara Sverige utan hela västvärlden och orsakerna till det finns ännu inget klart svar på. Men behöver ökningen vara någonting negativt? Går det inte att se något fint i att fler människor vågar ta steget till att bli sig själva? Alla som upplever könsdysfori som barn har inte kvar den upplevelsen efter puberteten, men för dem som lever kvar i den upplevelsen kan den nya lagstiftningen minska risken för att könsdysforin blir så stark att den resulterar i självskada och suicidalitet.
[ Tidigare inlägg | Staffan Wärme: Håller en ny religion på att skapas i det queeras spår? ]
I stället för att motarbeta transpersoners frihet över sina liv menar vi att Sverige behöver bli betydligt bättre på att identifiera, underlätta och ge ökat stöd till transpersoner och deras familjer. Det stödet behövs tillsammans med mer forskning. Transpersoner utsätts ofta för diskriminering, hot och trakasserier. Att lyssna till dem och ge dem den respekt som alla människor förtjänar borde vara självklart.
I den pågående debatten borde Jesu efterföljare vara väl rustade med både respekt, kärlek och ett inlyssnande öra men ofta är det sorgligt nog tvärtom. Flodström och Ibstedt menar att en stor del i att vara skapad till Guds avbild är att vara kropp, men deras kroppsbeskrivning är, oerhört nog, könad med skarp åtskillnad mellan manligt och kvinnligt. Den kristna tron lär förvisso att Gud inkarneras och blir människa. Men är det verkligen i mannen Jesus som Gud tar gestalt?
Transpersoner är inte några som eventuellt kan komma till församlingen, de är redan där.
Till skillnad från debattörerna betraktar vi människan som betydligt mer komplex, vars mångfald och mysterier vi inte förmår utröna. Det är riktigt att älska, men också att besinna sig när självförtroendet sväller. Att säga att man älskar med kärleken från Gud rimmar illa om man samtidigt använder samma Gud som försvar i att motarbeta och ifrågasätta en viktig milstolpe i transpersoners rättigheter.
Transpersoner är inte några som eventuellt kan komma till församlingen, de är redan där. Det är makalöst att, på det sätt som nu sker dela in människor i A- och B-lag. De som uppfyller normen, de ”riktiga” männen respektive kvinnorna skiljs i argumenten från de som inte räknas dit. Det är nedlåtande.
Blir inte det Flodström och Ibstedt skriver fram egentligen en plädering för vad som vanligtvis kallas för ”omvändelseterapi”? Transpersoner ska enligt deras logik tas emot med kärlek och ”utforska vad det innebär att vara skapad till Guds avbild” och få ”hjälp att omfamna den som vi är skapade till”. Vad det handlar om framgår i artikelns inledning. ”Transition … för oss därmed längre ifrån att vara den som Gud skapat oss till”. Menar debattörerna att transition ska ses som synd och att en sådan person ska ledas rätt?
Att älska någon man uppfattar som annorlunda än en själv behöver börja med ett intresse för den andre. Att mötas i ögonhöjd och ta in den andra människan i respekt för dennes liv och integritet. Inte att objektifiera och alienera. Vi behöver skapa resonans, för att tala med den tyske sociologiprofessorn Hartmut Rosas ord. För att möjliggöra det krävs det självrespekt hos oss som inte identifierar oss som transpersoner.
[ Tidigare inlägg | Flodström och Ibstedt: Kan Gud ha skapat människor i fel kropp? ]
Vi måste sluta vara rädda för att större frihet och makt till transpersoner över sina liv innebär att våra egna rättigheter minskar. Att få inneha det juridiska kön jag tilldelats vid födseln som jag känner mig bekväm med, påverkas inte av att andra ges möjlighet att byta sitt juridiska kön för att orka leva. Transpersoners lidande består inte främst i upplevelsen av könsdysfori utan i erfarenheten av att leva i en värld som inte bejakar dem sådana de är.
Att gömma motståndet mot transpersoner under ”kärlekens” täckmantel underlättar inte, det förstärker upplevelsen av att inte vara älskad. Ur det perspektivet riskerar debattartiklar som Wermes, Flodströms och Ibstedts att spä på det lidandet. I stället vill vi argumentera för behovet av att möta transpersoner i det lidande som de uttrycker, utifrån den identitet Gud skapat i dem.
[ Frida Park: Lagen ska skydda barn - inte experimentera med dem ]
