Kan Gud ha skapat mig i fel kropp? Vad svarar vi när människor kommer till oss för vägledning kring denna fråga? Det pågående samtalet om könsdysfori har intensifierats med anledning av den nu godkända lagändring som innebär att barn från 16 års ålder kan ändra juridiskt kön utan föregående medicinsk utredning och diagnos. Flera experter har uttalat sig kring farorna med att bejaka ungdomars könsdysfori och risken att detta leder till en ökad ström av irreversibla operationer och livslång hormonbehandling med allvarliga biverkningar.
Kunskapen kring de långsiktiga konsekvenserna av medicinsk och kirurgisk behandling av könsdysfori är bristfällig, och det kärleksfulla i en sådan situation vore därför att inte påskynda en sådan process, speciellt då majoriteten av de ungdomar som upplever könsdysfori senare lämnar detta bakom sig.
Även kristna kan vänta sig att ämnena könsidentitet, könsdysfori och transsexualitet kommer att aktualiseras även inom kyrkan. Församlingsvärlden befinner sig fortfarande i processen att utforska vilka vägar som finns för att älska och innesluta icke-heterosexuella personer, utan att kompromissa med sin tro att Bibeln innehåller tidlös vägledning och inspiration från Gud.
Vi befinner oss dock enbart i begynnelsen av att reflektera kring könsidentitet liksom hur vi ska kunna återspegla Kristi kärlek till de människor som på något sätt identifierar sig inom ramen för transsexualitet eller den bredare beteckningen tqai+
Skapelseberättelsen kanske kan få utgöra en lämplig ingång till ämnet. Den mest grundläggande sanningen om människan är att vi är skapade till Guds avbild och vår kropp är en väsentlig del av detta: Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem.
Människan har, som Guds avbild, till sin kallelse att på ett fysiskt sätt manifestera Guds närvaro i världen och hon gör detta som en könad fysisk varelse, som man eller kvinna.
Transition, det vill säga könsbyte, för oss därmed längre ifrån att vara den som Gud skapat oss till, inte närmare.
— P-O Flodström och Sebastian Ibstedt
Denna beskrivning av människan är en av de mest progressiva och radikala i hela Bibeln. Kvinnor har ofta, då som nu, betraktats som lägre stående än män. Men Guds avbild finns hos både kvinnor och män. Denna upphöjning av kvinnan förutsätter att distinktionen mellan könen är av teologisk betydelse. Det kristna lärjungaskapet handlar om att levandegöra den gudomliga avbild som Gud skapat oss till, vilket bland annat innebär att vara biologisk kvinna respektive man. Transition, det vill säga könsbyte, för oss därmed längre ifrån att vara den som Gud skapat oss till, inte närmare.
Kan då Gud ha skapat oss i fel kropp? Eller snarare, kan någons själ ha ett annat kön än kroppen? Vi ställer oss frågande till detta. Kön är en materiell, biologisk kategori och det är högst tveksamt om själen kan sägas ha ett kön. Hur avgör man ens vilket kön en själ i så fall har? Och om det skulle vara annorlunda än det biologiska, på vilken grund kan själen sägas ha företräde?
Tanken att en immateriell själ per automatik är mer central än kroppen för vilka vi är har mer med gnosticism än med klassisk judisk-kristen tro att göra. Som Staffan Werme (14/4) skriver ifrågasätts då grundläggande kristna idéer. Vi skulle kanske ändå inte vilja kalla det för en särskild religion då det finns gott om kristna som också har en annan könsidentitet än den traditionella.
[ Läs tidigare inlägg | Staffan Werme:Håller en ny religion på att skapas i det queeras spår? ]
Som kristna vill vi möta den smärta och ångest som en person med könsdysfori upplever, men vi vill göra det genom att tillsammans med personen i fråga utforska vad det innebär att vara skapad till Guds avbild. Att trösta och om möjligt lindra är självklart inom såväl själavården som inom sjukvården, men för en kristen bör detta dessutom förenas med en hjälp att omfamna den som vi är skapad till att vara. Dessutom finns inga garantier att en transition verkligen kommer att avhjälpa personens lidande.
Så ska en kyrka acceptera transpersoner? Ja, inte bara acceptera, utan välkomna, omfamna, älska, lyssna på, lära sig av och inkludera. Dessa personer välkomnas inte till en gemenskap av perfekta människor som har alla svar, utan till en gemenskap av andra brustna människor som lever i omvändelse och söker Guds helighet och vilja. Det är en kontrakulturell gemenskap där det moraliskt goda definieras av Guds natur och vilja och med en syn på människan som bottnar i att vi är skapade till Guds avbild.
Framför allt behöver vi leva ut Jesu kärlek. Detta är den bästa apologetiken. Jesus hade en ouppnåelig moralisk standard, se bara bergspredikan, men också en oöverträffad kärlek till dem som misslyckades med att leva upp till den. Han stod emot synd men syndarna flockades kring honom. Marginaliserade, utstötta och förkastade ville vara nära Jesus. Om han vore här i dag skulle han förmodligen ha fler transsexuella vänner än de flesta av oss.
Om antalet transsexuella i samhället fortsätter att öka bör de också bli fler i våra hem, våra kyrkor och gemenskaper. Inte för att den kristna etiken och människosynen på något sätt har förändrats, utan för att den tar sitt ursprung i en god Gud som vill det bästa för oss alla och i vissheten om att vi alla behöver hjälp för att nå dit.
[ Frida Park: Lagen ska skydda barn - inte experimentera med dem ]
